Jag har just läst en givande bok av apologeten Patric Madrid om den franske teologen Yves Congar, 1904-1995, med titeln ”Scripture and Tradition in the Church.”   Congar har skrivit oerhört mycket i många olika teologiska ämnen. Han arbetade främst med teologins historia, ekumenik, pneumatologi  och teologi omkring lekmännens situation. Många betraktar honom som en av de mer inflytelserika teologerna före och under Andra Vatikankonciliet. Inte minst hade han inflytande på dokumentet ”Dei Verbums” tillkomst. Han levde länge med en skugga över sitt liv och anseende,  teologiskt misstrodd av en del men till slut upprättad och gjord kardinal av påven St. Johannes Paulus II strax före sin död 1995.

Några teologiska problem Congar ivrigt sysselsatte sig med behandlade hur man relaterar Skrift och Tradition till varandra. Han såg svagheterna i en ensidig ”Sola scriptura”- betoning ifrån protestantiskt håll men också i vissa överdrifter i betoningen av traditionen på katolskt håll och menade att man ur ekumenisk synvinkel måste hitta en väg ut ur det 500-åriga, så ofruktbara, skyttegravskriget mellan protestanter och katoliker. Han framhöll att Katolska Kyrkan alltid erkänt ”Skriftens primat”  men att man också framhåller den apostoliska traditionen som nyckeln till en korrekt tolkning av Skriften. På detta sätt behöver  man inte välja mellan Skrift eller tradition utan ser istället bådas roll som viktiga och kompletterande.

Utmaningen ifrån Andra Vatikan-konciliet var bland annat att göra allvar av betoningen på och behovet av ökad ekumenik, dialog och gemenskap med andra kristna traditioner. Detta med en längtan att så småningom kunna fördjupa och förverkliga den sanna enhet som Skriften talar om. Congar utvecklade därför en kreativ teologisk metod för att komma ur de uppenbara låsningar som förgiftade alla försök till enhet. Påven Johannes den XXIII, som tog initiativet till Vat II, uppmuntrade till att närma sig denna dialog genom att sluta använda ett fördömelsens språk. Istället, menade han, skulle man  använda en invitationens språk som istället för att ständigt kritisera och leta fel hos den andre och alltid säga emot snarare skulle vara villig till försoning och inlyssnande samtal där man försöker förstå den andres utgångspunkt och ståndpunkter.

Angående ”Sola Scriptura” menar Congar att man mycket väl kan acceptera detta om man därmed menar just detta att Skriften själv innehåller alla sanningar som är nödvändiga för vår frälsning. Denna syn hade såväl urkyrkan som den medeltida kyrkan, menar han.  Om man däremot menar, inte bara att Skriften innehållsligt räcker för vår frälsning, utan att dess korrekta tolkning kommer till utan någon yttre hjälp då räcker det inte. Här menar Congar att denna syn är otillräcklig i bemärkelsen att Anden använder både ett läroämbete och den kristna traditionen för att en korrekt och fullödig tolkning skall kunna klargöras och kommuniceras. Både Skrift, Magisterium och Tradition behövs för att kunna leva ut det kristna livet på ett äkta sätt. Sola Scriptura leder till alltför mycket godtycke.  Han lägger stor vikt vid att förklara Tradition för protestanter som något som inte är mänskliga traditioner i allmänhet. Sådana förekommer och kan vara positiva eller negativa och bör därför revideras eller, om nödvändigt, tas bort. Tradition med stort T däremot är Andens sätt att i historien klargöra, belysa och kommunicera Uppenbarelsen. Tradition eller överföring är själva grundprincipen i frälsningsekonomin, säger Congar.   Eftersom Skriften inte fungerar i ett vakuum är ett levande Läroämbete, en levande Tradition och Skriftens primat tillsammmans en Andens gåva till Kyrkan för att förmedla och bevara Evangeliet och leda Kyrkan rätt i varje tid.

Congar ville bygga broar mellan kristna. För detta blev han mycket kritiserad, från många olika håll. Grundläggande ville han komma ifrån en polemisk dialog som ofta hade till syfte att göra ner den andre och aldrig erkänna egna svagheter i argumentationen. Han menade att bristen på kontakt mellan kristna och de tankar, känslor och vanor, fördomar som byggts upp under åratal av separation och isolering har skapat en misstänksamhetens kultur med stor brist på förtroende. Detta misstroende färgar och svärtar ner alla relationer.  I den egna cirkeln finns också en ”sjukdomsvinst” i form av att förtjäna uppskattning genom att högljutt göra ner de teologiska motståndarna som inte är närvarande. Man vinner  beröm i den egna gruppen men raserar yttre förtroende hos de man borde vilja och våga närma sig för enhetens och sanningens skull.

En anda av misstro skapar förvrängningar och förvanskningar, både av innehåll, motiv och perspektiv och omöjliggör till sist all kommunikation kristna emellan. Man letar, ibland nästan sjukligt, efter fel hos den andre och sådant som stärker den egna redan fattade åsikten om den andra gruppen, som ofta uppfattas som ett monolitiskt block. Och kvar blir isoleringen. Man når inte ut och kommer inte längre. Frustreringen tilltar och en slags inre tomhet inträder.  Bara en dialog, ett givande samtal byggd på någon form av förtroende kan bryta denna fördärvligt nedåtgående spiral. Detta samtal måste innebära hövlighet, bön, villighet att lära av den andres tro, generositet samt villighet att tolka och tyda saker till det bästa och för sanningens skull också  kunna ändra sig. Att sakligt kritisera en annans ståndpunkt, att inte hålla med, att ifrågasätta är inte det minsta problematiskt när förtroendet är upprättat. Sanningen är viktig och befriande och trivs bäst i en kärleksfull atmosfär.  Att däremot komma med syftet att enbart försöka vinna en debatt eller göra ner den andre är helt förödande. Därför förbjuds allt föraktfullt språkbruk och nedlåtande skämt om den andre och man uppmanas till noggrannhet i hur man talar om och beskriver varandra, speciellt när de inte är närvarande.

På detta sätt ville Congar forma ett nytt sorts samtal mellan kristna som innebar att man lämnade fruktan, fördomar och debattlusta i ”vapenhuset” och kom samman för att gemensamt och förbehållslöst läsa Skrifterna och kyrkofäderna och se vad man tillsammans fann och kunde få av varandra. Detta utan att ständigt mekaniskt rabbla upp eller ideligen försvara den egna teologiska positionen. Man tvingas helt enkelt bort från sina egna käpphästar och ur sitt hemvanda tankeparadigm.

Denna metod, tycker jag verkar mycket lockande och en både viktig och framkomlig väg idag. Den är seriös, saklig, noggrann och empatisk. Den vill förstå den andre och har den andres bästa i fokus. Jag tycker denna metod är mer aktuell än någonsin. Inte minst i ett klimat som lätt blir alltmer onyanserat och skränande och där man, inte minst i media, ständigt verkar tala förbi varandra. Det är värt att försöka.