Den senaste tiden har det det i sociala medier varit rätt många kommentarer och frågor angående uttalandet i påve Fransiskus bönebrev för januari. Det finns som bekant på Youtube.  Det gäller speciellt när han talar om alla människor som Guds barn. Eventuella otydligheter i sådana formuleringar har en tendens att alienera evangelikala kristna som lätt misstänker att någon form av synkretism smyger sig in. På Twitter har jag redan kommenterat detta men jag vill ta upp några saker mer principiellt här. Det har med språkbruk, nyanser, och, för att använda en liknelse, med olika kyrkliga dialekter att göra. Eller om man vill, olika kulturer.

En sak jag ständigt stöter på är just detta, hur vi med samma ord faktiskt menar lite olika saker. Det kan också handla om hur vi läser varandra, med förtroende eller misstro och därmed läser in våra egna spekulationer och farhågor i andras uttalanden.

Ett av de svårare hindren både för evangeliska protestanter och för katoliker när det gäller att förstå varandra ligger just här.Vi utgår ofta automatiskt ifrån att vi med samma ord menar exakt samma sak.

Häromdagen läste jag en recension av påve Fransiskus senaste bok, ”The name of God is Mercy”,  och här framträdde dessa olikheter med all sin tydlighet. Påven inriktar sig på vissa viktiga aspekter av barmhärtigheten och enligt  artikelförfattaren så saknar denne en utläggning av rättfärdiggörelsen genom tro. Alltså blir boken något suspekt. Inte för vad den säger, men för vad den inte säger. Om det man vurmar för inte finns beskrivet klart och tydligt i det man läser så är allt i princip misstänkliggjort.

Jag minns detta ifrån olika predikotillfällen i kyrkor. Ibland kunde någon komma fram efteråt och påpeka något misslynt att han inte tyckte att jag hade tagit med vissa för honom väsentliga saker. Ibland kunde man fundera över om man alltid i varje predikan måste säga allt om allt för att vara garderad och för att tillfredsställa vissa. Det kunde gälla bibelord vars hela sammanhang inte alltid citerades (det skulle bli långa avsnitt) eller om ett ämne var stort, att någon av många aspekter inte kommit med. Det kändes som om man måste pricka av en för åhörarna i förhand iordningställd teologisk lista för att man skulle vara värd att lyssnas på.  Oftast var detta dock rätt harmlöst och gick lätt att reda ut.  Om det speciella samfundets eller rörelsens  käpphästar måste omnämnas för att man skulle få godkänt  så kändes det mer som om predikan var ett skolprov som skulle godkännas än ett tilltal till människors hjärtan. Man kom aldrig riktigt vidare om man bara kunde nämna sådant som alla kände igen. Nåväl, sådant får man ju vänja sig vid och naturligtvis stå ut med. Men det kan tyvärr ibland utvecklas till en anda av misstänksamhet som i längden blir ganska ofruktbart för alla parter.

Utan att ännu ha läst påvens bok, men mer som ett exempel på det jag talar om, så tror jag faktiskt att om man skulle fråga honom, om det han skriver är i syfte att sudda bort aposteln Paulus undervisning om rättfärdiggörelsen, så skulle man helt säkert få ett rungande nej till svar. Det blir då lite missriktat att debattera ”ad silentium.”

Som sagt, språkbruk och kultur är viktigt och värt stor uppmärksamhet och disciplin och återhållsamhet i hur man bedömer andras tro. Det är lätt att känslorna far iväg.  Det är ju inte någon tvekan om att ord som ”frälsning, ”helgelse”, ”tillbedjan”, ”kyrka”,”sakrament” m.m., för att bara nämna några huvudord, har lite olika betydelser eller accenter i olika kyrkliga kulturer. Vi fastnar lätt för en speciell förståelse och  har en tendens att därför skjuta ifrån oss andra, lika viktiga betydelser. Detta kan skapa  stora problem. Att ta sig tid och fråga vad ens motpart egentligen menar med de ord hon/han använder kan bespara mycket bekymmer.Det gäller också förståelsen för den kulturella kontext i vilka saker sägs och handlingar utförs. Norra Skandinavien, med sin karga fåordighet och södra Italien med sitt blomsterspråk skiljer sig lite åt ifrån varandra, minst sagt.

När evangelikaler frågor katoliker om de är frälsta och ser att dessa verkar lite osäkra på frågan så är man ofta snabb att dra slutsatsen att dessa då inte är kristna. Men då har man missat att det egentligen kan röra sig om ett annat sätt att använda ordet ”frälsning”. Om man med ordet ”frälst” enbart menar ”slutfrälst” i bemärkelse att ha blivit förhärligad, kommit till himmelen, då är man ju inte ännu frälst. Om man menar något kontinuerligt pågående i detta livet då är det något annat man talar om. Man är på väg att frälsas men inte framme än. Om man enbart menar att man redan blivit frälst, alltså blivit ett Guds barn genom pånyttfödelsen, då är detta åter något annat. Bibeln använder ordet ”frälsning” i alla dessa olika bemärkelser men om vi bara använder en av dessa och inte har någon förståelse för de andra betydelserna, så blir det förstås stor förvirring.

Exemplen att på detta sätt tala förbi varandra kan mångdubblas. Den viktigaste lärdomen är nog att  försöka förstå språkbruket, dialekten, samt inse att ord kan betyda fler än en sak och att ägna sig åt att noggrant föröka förstå vad den man samtalar med egentligen menar och inte menar med det han säger. Man kanske behöver jämföra med vad han/hon sagt i andra sammanhang, till en annan publik, med ett annat perspektiv.

Vi behöver också uppöva Andens frukter i form av ökad välvilja och genom att seriöst försöka att förstå den andre.  Vi behöver kanske ”gå en andra mil” och inte enbart snabbt leta efter fel eller ständigt misstänkliggöra den andres intentioner. Sedan betyder detta naturligtvis inte att alla teologiska skillnader kan reduceras till enbart språkförbistring men vi behöver trots allt ha respekt för våra och andras ord och även för orsaker till att det finns olika teologiska åsikter.Inte minst behöver vi var noggranna när det gäller hur dessa skillnader rent historiskt har vuxit fram och inte förfalla till förenklad populistisk propaganda.

Tillbaks nu till påve Fransiskus, och om alla människor är Guds barn? Detta är ett bra åskådningsexempel. För den misstänksamme skymtar här både någon form av synkretism och eventuell nedvärdering av Jesus försoningsverk på Golgata. Så behöver det inte alls vara, och är inte heller.

För det första använder påven orden ”Guds barn” vid detta tillfälle i dess bibliskt mest allmänna betydelse, som t.ex. Apg.17:28, 29.  Där talar aposteln Paulus, som faktiskt vågar sig på att citera  hedniska diktare, stoiker, och erkänna dessa uttalanden som sanna beskrivningar: ”Ty i honom är det som vi lever, rör oss och är till, så som även några av er egna skalder har sagt;”Vi är av hans släkt”. Är vi nu av Guds släkt….”  Här talas det om hela mänskligheten som Guds släkt, familj. I denna mer breda bemärkelse är det, uppfattar jag det, som påve Fransiskus talar om oss alla.Vi är alla skapade av Gud och vi har alla någon form av uppfattning av Gud.  Detta för att få oss, trots stora skillnader i kultur, religon, social status, etc., att inse att vi faktiskt, trots ibland ofantliga motsättningar och låsningar ändå måste försöka leva med varandra i kärlek och tolerans. Inte i ständigt hat och ständigt nya stridigheter. Så förstår jag honom. Det är en vädjan om det stora behovet av medmänsklig kärlek, inte minst i känsliga områden som Mellanöstern, Inden, m.m… Det är inte en uppmaning till synkretism alls.

Sedan kan man ha olika synpunkter på vissa ordval, på själva utförandet  i detta specifika Youtube-klipp och på mycket annat. Inte minst i kontakt med evangelikaler tycker jag katoliker borde bemöda sig om att  visa stor tydlighet  och ekumenisk känslighet för att undvika missförstånd eller späda på redan befintliga fördomar.

Däremot är det inte någon som helst tvekan om att Katolska Kyrkan och påve Fransiskus förkunnar pånyttfödelsens nödvändighet,Jesu unika ställning som hela mänsklighetens ende Frälsare och frälsningen som Guds stora gåva, av nåd till oss alla, vilket barnaskapets Ande förmedlar genom dopet och tron.