Det finns mycket mer att säga om Guds nåd men detta skall ju inte bli en bok. Så det går inte att täcka alla vinklar och varianter av detta i en blogg och detta blir den sista längre kommentaren till detta ämne. Med utgångspunkt av vad jag tidigare nämnt så skulle jag vilja ta upp några stoppmarkörer som jag menar att all förkunnelse av nåden måste befinna sig inom för att vara sund. Här finns ju en stor variation mellan olika förkunnare idag utöver världen och hur de behandlar nåden i sin förkunnelse.
För det första är det är otjänligt att spela ut nåd och omvändelse. Det sker om man ser på omvändelsen som en mänsklig gärning som behagar Gud och ger förtjänst. Ovilja emot omvändelse kommer säkert av en vilja att göra nåden så stor det bara går så att det inte skall bli plats för någon enda liten gärning hos männskan och därmed plats för frälsning genom laggärningar. Här får man nog skilja på gärning i lagens aspekt, såsom förtjänstskapande gärning som alltså aldrig kan räknas som frälsande och vanligt handlande, agerande dvs handlingar som vi alla gör, andas, går, tuggar, blinkar, tar emot vad någon räcker oss, osv. I denna bemärkelse ”tar vi emot” nåden i något som skulle kunna kallas handling, agerande, men som inte på något sätt är kopplat med förtjänst. Nåden mäts inte ut efter förtjänst, då är den inte längre nåd. Att ge utrymme både för den gudomliga sidan och den mänskliga sidan när det gäller hur nåden verkar är viktigt.
Utsagor om att vi inte behöver vända om eller att omvändelsen betraktas som en gärning och därmed blir lagisk är att blanda ihop begreppen. Troligtvis kan det härröra sig från det gamla ordet ”bättring” som då tolkas sekulärt dvs att ”förbättra sig” och det kan vi ju inte göra. I alla fall inte som grund för att få del av Guds nåd. Bättring är sinnesomvändelse och utan sinnesomvändelse blir inte nåden operativ, verkande i människans liv. Den nåd som en gång för alla är given på grund av det försoningsverk som en gång för alla har blivit fullbordat måste tas emot av den enskilda människan för att nåden skall komma personen till godo.
Vi blir frälsta genom Andens beröring och överbevisning i våra liv. Detta leder till vårt bejakande av vad Anden säger och till omvändelse som ett resultat av det styng i hjärtat som får oss att fråga, precis som i Apg. 2:37,38:”Vad skall vi göra? Petrus svarade dem: Omvänd er…”. Rädslan för att syndabekännelse skulle vara negativt och förknippat med fördömelse kan få en del förkunnare att helt förneka behovet av detta. Det är ju tvärtom, bekännelsen av min synd öppnar för en oerhörd frihet om jag vågar ödmjuka mig inför Gud.
Att betona att allt är klart och att vi inte kan lägga något till är viktigt. Det betyder dock inte att man inte behöver vända om. Omvändelsen är sinnesändringen som inser behovet av nådens gåva och villigheten att ödmjuka sig och ta emot det Gud erbjuder genom att också överge den gamla livstil som genom min stolthet förut förkastade den gåva Gud erbjuder gratis i Kristus.
Så länge vi talar om att låta människor förstå att nåden tas emot i tro, inte genom laggärningar så är det förståeligt att man vill lägga betoningen på att allt är fullbordat i och genom Kristus. Allt är klart, inget kan läggas till. Problemet uppstår dock när troende i sin fortsatta vandring avvisar alla former av gärningar, speciellt de som kan kännas krävande, hotar köttets vilja till autonomi eller på grund av att man blir rädd att själva gärningen i sig automatiskt är lagiskhet. På mitt skrivbord ligger en bok av en författare som lovar en enkel smärtfri process för att leva i seger. Det låter förvisso bra, men är tyvärr varken realistiskt eller bibliskt. Segern är biblisk och där har Gud i Kristus redan gjort allt för oss, men livet i seger är knappast vare sig bekvämt eller smärtfritt, jfr. Rom. 8:31-39. 2 Kor. 6:4,5. I vår sensuella och materialistiska tid vill vi gärna ha allt lätt och bekvämt och inte stötas bort av att vägen skulle vara smal och besvärlig för vårt kött eller att vi skulle försaka något. Självuppoffring är inte alltid populärt.
Detta leder för det andra till nådens förhållande till helgelsen. Jag har tagit upp detta i min bok ”En helig kallelse”. Det finns massvis av bibelord till stöd för en fortsatt helgelseprocess i det kristna livet, 2 Kor. 7:1, 1 Petr. 1:15-17. Att Jesus är min helgelse, 1 Kor. 1:30 betyder inte att helgelsen är avslutad i mitt liv. Jag är heligförklarad, dvs. avskild för Gud från allra första början men det kommer att ta hela livet att låta denna helgelse bli en verklighet i form av mognad och Kristuslikhet.
Att som en del förkunnare avvisa skillnaden mellan vår position och vår vandring i Kristus är olyckligt och felaktigt. Vi har en position och en identitet med Kristus men lever ut den genom vår vandring under hela livet. Där växer vi steg för steg och där är vi ständigt beroende av Jesus. Där korrrigeras vi och måste dagligen vända om (inte hoppa ut och in ur nåden men korrigeras som när en segelbåt ständigt korrigerar sin kurs). I vår vandring är vi inte fullkomliga, men den Fullkomlige bor i oss och hjälper oss ständigt.
Det tredje är vårt förhållande till Uppenbarelsen, Bibeln. En sund förkunnelse av nåden böjer sig under hela Skriften. Det är knappast görligt att rangera ut vissa delar för att få Bibeln att stämma med min personliga övertygelse. Att rensa ut, ta avstånd från eller minimera GT är en gammal ovana. Den går tillbaks till ärkekättaren Markion som skarpt skiljde mellan GT:s vredesgud och NT:s nådesgud. Han vägrade använda GT. Han hade stora problem med det judiska folket vilket ledde till att han även ville rensa ut NT texter som han tyckte var judaiserande. Den tidiga kyrkan formulerade vår nuvarande kanon just i polemiken emot honom och olika gnostiska villfarelser. Man accepterade alltså GT, som läses kristocentriskt och alla de böcker vi har i vårt nuvarande NT.
Sedan är det också viktigt att de enskilda bibelord vi citerar verkligen betyder det jag säger och inte tas ut ur sammanhanget för då kan de bli ”prooftexts” för nästan vad som helst. För egen uppbyggelse kan Anden levandegöra enskilda bibelord på ett sätt som träffar rakt in i min vardag och då kan det ytligt se ut som om de är tagna ut ur sammanhanget. När det gäller trosläran så måste de bibelord som används stå i relation till kontexten annars kan de raskt tömmas på sitt egentliga innehåll.
För det fjärde: Inte heller är det acceptabelt att låta vissa Jesusord, t ex Bergspredikan, hamna i det gamla förbundet som man menar inte har med oss idag att göra, medan man tillskriver andra Jesusord, t ex om helande och befrielse en viktigt betydelse för oss idag. Att Jesus sa saker innan korset är ju självklart. Han levde innan han dog. Korset har ju både en historiskt kronologisk roll och en andligt central. I kronologiskt hänseende är korset bakom oss men i andligt hänseende är korset alltid framför oss. Det blir också mycket tveksamt när Jesus och Paulus spelas ut emot varandra. Speciellt om man får känslan att Pauli ord väger tyngre an Jesu ord för att Jesus talar utifrån ett gammalt förbund som nu inte gäller längre. Uttalanden som att missionsbefallningen bara gällde de judiska lärjungarna är en grov missuppfattning. Det är också ett exempel på hur man lägger teologiska scheman på skriften, tex en snäv tidsbestämd syn på de olika nådeshushållningarna och sedan inrangerar allt efter dessa scheman.
För det femte och till sist: Man måste vara säker på att de ord man använder, ex. frihet, nåd, välsignelse, frälsning, lagisk, religiös m.m. verkligen är förankrade i den bibliska uppenbarelsen. Det kan mycket lätt bli så att dessa ord blir trendiga modeord som har sugit upp den sekulära omgivningens betydelse mer än Bibelns egentliga mening. I så fall kan de bibliska begreppen bli kidnapppade. Då blir tex. ordet ”frihet” mer min egen autonomi, mitt eget tyckande än en ny och frivillig bundenhet till Kristus. Både ordet ”lagisk” och ”religiös” blir då emotiva slagord som egentligen bara betyder det jag känner för eller inte känner för just för stunden. De blir egentligen tömda på all objektiv mening genom att egentligen ha bytt betydelse.
När allt detta är sagt, är det ändå så att ingenting är viktigare än Guds nåd, och därför är det så viktigt att den presenteras rätt, och utan den står vi oss dagligen slätt. Vi behöver sannerligen en förkunnelse som löser människor ifrån fördömelse och kramp så att de befriade kan leva ut friheten i det överflödande livet i Kristus. Tack gode Gud för hans stora nåd!!
Tack!
Fatta vilka uppenbarelser, ska fortsätta att läsa denna blogg dagligdags. Ger mig enormt mycket. Funderar skarpt på att gå bibelskolan.
Precis! Håller med dig. Det är bara stycket om ”För det fjärde..osv” som jag inte begriper mycket av. Antagligen beror det på att mina kyrkobesök har legat nere i 25 år och återtogs för drygt 2 år sedan. Man är sorgligt oinformerad om hur folk tänker i kyrkans kretsar. Tror folk att Bergpredikan hör till gamla förbundet? Spelas Jesus ut mot Paulus?
En ny värld öppnas för mig. Som sagt, det är intressant att se hur alla resonerar.
Hej Ulf och tack för att du tar dig tid varje dag till att skriva om olika ämnen. Tack för att du visar att radikal karismatisk kristendom, inte betyder hårdhet och polemiska uttalanden utan kan bära en ton av stor barmhärtighet samtidigt med frimodig klarhet. Det är nåd!
Fortsätt så – Du är ett föredöme för många av oss ute i landet. Vi läser din blogg varje dag med stor spänning, där allt från svanar till Katoliker ryms. 🙂
Tack Gud för din nåd, att den är mäktigt verksamm i oss, Sveriges Kristna.
”Tror folk att Bergpredikan hör till gamla förbundet? Spelas Jesus ut mot Paulus?”
Desverre så er det det pastoren i Norges største forsamling forkynner.
Og jeg har hørt at vi ikke skal leve som Jesus lærer i NT, da dette bare gjelder jødene.
Men det er Jesus som er veien sannheten og livet, og da må man gjøre mer enn bare å høre Jesu ord, man må også leve etter det.
Käre Ulf och alla andra läsare. Detta var mycket gott och klargörande. För mig betydde ”det femte” mest. Hur många gånger har det inte föraktfullt talats ut från våra talarstolar olika saker om våra syskon i andra delar av Kristi Kropp. Själv har jag kallat andra kristna för lagiska och religiösa, vilket jag tror har bedrövat både deras hjärtan och Faderns hjärta.
För att återknyta till det Du Ulf skrev igår om humor och självdistans, så finns det ett bra uttryck som beskriver våra felsteg och brister. ”Hjärtat är rätt, men huvet är lite galet”. Det blir inte alltid som vi vill att det ska bli, men om vårt hjärt är rätt, så finns Guds stora nåd där och överskyler våra brister.
Allt gott
Magnus
Dette var veldig bra. Höy klasse. Veldig helhetlig og oversiktlig. Og viktige momenter som knyttes sammen for å få med hele bildet. Jeg blir veldig glad når jeg leser noe så dypt og bearbeidet materiale som det over. Har tenkt til å printe det ut og sette det inn i en av mine permer. Sammen med ”nåden og lagen”.
Jeg skriver ned de tanker jeg får som privatperson, mine egne inntrykk av utviklingen slik jeg selv har sett den:
Jag har tenkt mye på hvorfor lären om nåden ”slår sånn an nå”-og ikke for 30 år siden. Mistenker at det handler om lette lösninger.:)
Har man hört om kristne fester med alkohol för? ”Man har da lov til å ta seg litt?”
Er det slik at det er feil for en predikant å preke om ”kristen livsstil?”. Er det feil å bli fortalt hvordan man skal leve-så da sier man ingenting isteden.. Og dersom man skulle komme til å snakke om ”kristne rutiner” – da er dette religiöst. Og religiösitet vil vi ikke ha noe med å gjöre. Hva hvis forkynnelsen om nåden er ment til å skale bort alt unödvendig-så de som lytter bare vil ha Jesus. Bare vil ha mirakler, bare vil gå i ferdiglagte gjerninger. Men vet ikke hvordan man skal leve. Hva skjer tilslutt-når man er i denne situasjonen..?
Det er slik jeg personlig oppfatter noe av effekten av ”nådesforkynnelsen”. Men det virker som om mange föler seg ”befridd”-og at de er lettet over at som kristen så kan de fokusere på å elske Jesus-og ikke alt dette andre rundtomkring. Men at nådesforkynnelsen samtidig gir folk en del ekstra spörsmål-blant annet de som jeg har nevnt over.
Torsdagshilsen fra Edna ”tenkeren”
Jag ställde en fråga till dig under posten ”Nåden och lagen”, men censurerades troligen av din admin. Jag ser nu att du troligen refererar till den bok du fick av mig, och att du återigen underbygger det du tidigare uttalat om nådesförkunnelsen. Flera andra kommentarer vittnar också om allt för lite kunskap till det läromässiga i denna förkunnelse, och du bidrar till att måla en bild av detta som inte överensstämmer med budskapet. Det är ju ingen som säger att vi bara ska ha ett evangelium baserat på ”happenings” och köttslig slöhet, något jag ser en del tror. För de som vill ha yttre manifestationer finns det något som pågår i Florida just nu…
Kommer gärningarna som en frukt av vandringen med Jesus eller är det något vi gör för att ”klassisk kristen tro/lära” säger vi ska göra det. Ni har med er förkunnelse mot nådesförkunnelsen skapat massa fördomar som inte är korrekta utifrån de slutsatser ni kommit fram till enligt er teologiska övertygelse. Många människor sätter sig inte in i detta själva, utan tar det ni säger som den absoluta sanningen. Det är trist tycker jag.
Visst önskar jag leva ett heligt liv, och visst önskar jag göra goda gärningar, men vad är utgångspunkten? Jag rekommenderar de som är skeptiska till nådesförkunnelsen att läsa boken ”Fullständig frihet” av Åge Åleskjær. Där besvaras många frågor.
Bless från Bergen.
Man blir lite nyfiken på den bok som ligger på ditt skrivbord 🙂
Det är väl så att vägen mellan lagen och överandlighet är rakbladstunn. Vi är lösta från lagens förbannelse, men inte från själva lagen. Bryter vi mot lagen så är vi ju tillbaka i förbannelsen. Med nåden kommer friheten och att vi med glädje och utan tvång kan lyda Gud. Det är lite som med förhållandet till världen – vi skall inte leva av världen men vi är tillsvidare tvungna att leva i den. Det gäller att ha ”sjökortet” nära till hands i dessa tider då grynnor, kobbar och skär ligger dold under ytan.
Björn, är det inte så att lagens förbannelse är detsamma som syndens lön?
Lagen i sig är inte ond eller dålig.
Jag tänker om nåden som jag tänker om Guds kärlek. Det är konstanter i universum. Inget vi gör eller säger kan förändra dessa.
Det goda vi gör leder inte till att Gud älskar oss mer och/eller behöver mindre nåd.
Det onda vi gör leder inte till att Gud älskar oss mindre och vi behöver mer nåd.
Vi behöver alltid Guds kärlek. Vi behöver alltid Guds nåd.
Du har rätt Daniel!
Jag menar ju såklart ”lagiskhet” 🙂
Andy,
jag kan inte hålla med om att vi inte har satt oss in i Åges förkunnelse. Som jag nämnde i en tidigare kommentar gjorde jag en ganska grundlig granskning i Keryx nr 4, 2006, med en mängd referenser direkt till vad Åge sagt i sina böcker. Om jag har beskrivit honom fel ska jag gärna ändra mig, men inte minst bibelsynen visade sig vara ett problem. Jag tycker det är bra att Ulf lyfter fram nåden på ett positivt och klargörande sätt, nåden är den största gåvan och är ett uttryck för Guds eget väsen.
Anders Gerdmar
Les om Nåden og Loven. Du finner det på http://www.dagenmagazinet.no/blogg/
Magazinet var tidligere eiet av Livets Ord.
Les innlegget:
”Bevisst på at nåden er nok for alltid!” av United on the rock.
Rudie sier her på bloggen ”Spelas Jesus ut mot Paulus? Desverre så er det det pastoren i Norges største forsamling forkynner”.
Dette er direkte feil. Åleskjær preker derimot om at Paulus fikk i oppdrag å fullføre Guds Ord. Hvem tror du Paulus fikk sine åpenbaringer av, som han skrev ned i Bibelen? Selvfølgelig fikk Paulus dette direkte fra Jesus selv.
Og det er presis det som Åge Åleskjær sier. Sjekk det ut om dere skulle tro noe annet.
Dette med nådeforkynnelsen blir ofte misforstått av de som ikke har fått grundig undervisning om emnet. I diskusjonsforum møter jeg dette stadig vekk. Noe lignende opplevde nok pinsevennene i sin tid. De ble tillagt meninger og motiv som de ikke hadde. Folk var redde fordi dette var ”noe nytt”. Men Åndsdåpen var ikke noe nytt. Det var menigheten som hadde tapt denne sannheten.
Slik er det også med mye av nådeforkynnelsen. Uheldige uttalelser, folk som snapper opp et utsagn her og der. Uten at folk får grundig opplæring i emnet, så forkastes læren før den har blitt skikkelig prøvd.
Personlig sluker jeg ikke alt som forkynnes av nådeforkynnere som Åleskjær, Prince og McVey, som jeg anser som de mest profilerte i dette henseendet. Men når jeg har lest deres bøker og etterpå hører kritikken, så forstår jeg at mange mistanker bygger på uvitenhet.
Mitt råd er å gi det en sjanse. Men gjør som de i Berøa – sjekk det opp mot Skriften. Spis fisken og spytt ut bena.
Et godt sted å begynne kan være McVeys egen blogg, http://www.gracewalk.org. For de som ikke er flinke i engelsk, kan http://www.oks.no være en start. I det minste bør man ha en grunnpakke av forståelse før man avgjør om det er fra Herren eller ikke.
Denne læren blir betraktet som en revolusjon og intet mindre. Da bør man ha gjort hjemmeleksen sin før man forkaster alt. Å gå til nådeforkynneres egne kilder, framfor å høre om denne undervisningen gjennom andres filter, er en lur ting å gjøre. Så kan man jo sammenligne etterpå med den kritikken som har blitt framsatt mot den nye reformasjon.
: )