När jag låg i lumpen som sjukvårdare och var ute i fält tillbringade jag mycket tid med att hugga ved. Det var den favoritsysselsättning befälen satte oss på när vi inte hade mycket annat att göra. Till slut lärde jag mig att faktiskt njuta av den monotona vedhuggningen.
Häromdagen hade jag fått låna en klyvmaskin av en vän. Den är klart bekvämare än en yxa, inte minst i min lite flåsigare ålder. Vilken känsla att stå i några timmar och lägga på det ena vedträt efter det andra och se klyven gå rakt igenom de knotigaste vedbitar och dela dem alltmedan hjärnan ligger i träda.
Fåglarna kvittrade så det nästan dånade, solen sken, vedbitarna luktade gran och tallkåda. Gruset på gångarna har torkat upp efter vintern och börjar damma.
Grannens gamla äppelträd står i full blom, tusentals vita små blommor. Gräs, ogräs och ormbunkar växer så det knakar. Tankarna flyger som vedspånen, åt alla håll, och det gör inget alls. Vedstapeln växer och snart är det dags för kaffe. Kan man ha det bättre? När solen äntligen skiner och det är svensk vår så är man nära paradiset. Inte undra på att skomakaren stängde ”mellan hägg och syren”.
Själva väntar vi på leverans av tio kubik björk. Visst är det härligt att arbeta med ved. Det är en lisa för både ande, själ och kropp. Och tänk i vinter när veden sprakar i kaminen. Då mår man så gott!
Häligt att höra Ekman, att Du är bra på vedbacken också, det höjer förtroendet för Dej.
Fortsätt att svinga yxan både i talarstolen och på vedbacken. Yxa är roligare än en maskin. (både på vedbacken och på talarstolen)
Du skriver fint Ulf det får en att älscka livet tack Ronny Frid!
Jag förstår att du gärna skriver om naturen och djurlivet! Man blir verkligen så uppfylld av Guds storhet och skönhet när man får tid att njuta i hans vardagsrum. Vissa kanske tycker det är onödigt och vill bara höra undervisning, samhällskritik och liknande. Men jag tycker varje blogg blir bättre av en paus från åsikter då och då. 🙂
En helt annan sak: Du brukar behärska språket väldigt bra så jag antar att särskivningen på andra raden inte var avsiktlig. 😉
Tack för en bra blogg!
Det låter underbart att bara låta tankar få fara fritt. Tack för ett underbart år på bibelskolan, nu går livet vidare med Herren och jag har fått en ny stark grund att stå på. Tack Herre för Ulf att han lyssnade på Dig och startade bibelskolan för 25 år sedan!!!! Nu f d eleven
Vedklyv är en fantastisk uppfinning. I slutet av 80-talet bodde vi i en villa med pool och villkoret för att få bada var att vi bar in ved till pannan, det var svettigt när man bara var 11-12 år. Men så mycket skönare det blev att bada sen då. Jag minns hur faderskapet stod och klöv ved med lillebror som fascinerat tittade på. Han blev så förtjust i den där vedklyven att det var det enda han med stor oro frågade om vi skulle ta med oss när det blev dags att flytta till Uppsala.
Tycker själv det är mycket charmigt att kunna värma sig med egen huggen ved och äta egen fångat kött eller fisk. Det finns något ljuvligt med att vara nära och leva av Guds rika natur.
Jag hörde någonstans att färger som grönt och blått har en mycket rogivande effekt på oss. Guds vishet övergår vårt förstånd och hans tankar är högre än våra. Hans stora kärlek och omsorg förkunnas ständigt till oss genom skapelsen.
Jag antar att du som jag saknar väst kusten lite speciellt sådana här soliga dagar dådet skulle vara fint med ett salt bad ifrån någon klippa.
all the best!
Hej Ulf!
Kul att du klyver din egen ved. En gammal kyrklig ortopraxi tycks det vara. Gamaliel hade en kallelse som vedhyggare utöver att vara lärare för Saulus från Tarsus – som blev aposteln Paulus på vägen till Damaskus.
Ulf Ekman svinger øksen………
I dag är vi helt överens! Jag är ledig och har också njutit av livet på min vedbacke. Och inte har jag ens huggit mig i foten! Gud är god!
Det var en veldig levende vårskildring du hadde der. Man kjente seg igjen også-ikke minst med tanke vedhugging/skjäring, akkurat…, men når det gjelder den kriblende vårfölelsen og det å jobbe og la tankene fly og det å oppleve öyeblikk som står stille fordi alt er vakkert. Morsomt.:)
Livet på landet är verkligen annorlunda…speciellt om du är stadsbo. Ofta känns det som om man färdas bakåt i tiden. Att på vintern, i mörkret, gå ut och hämta ved och tända brasan t.ex…då befinner man sig lätt några hundra år bakåt i tiden.
Och när vattnet fryser och strömmen går…då känner man att man lever.
Annars har jag inga problem med gäss…utan med råddjur, sorkar, myror och harar. I år har de hunnit äta upp krokusarna, tulpanerna, irisarna, kärleksörterna och penseerna…och underminera gräsmattan.
Och fåglarna för sånt liv klockan tre på morgonen, då det börjar bli ljust, att jag måste sova med öronproppar…och så har jag några små gråa, pigga fåglar som bygger bo på verandan…så nu får jag tassa ut och in för att inte störa dom.
Men visst är det härligt på landet
Min svärfar var också en Gudsman liksom din.
Minns när vi drog upp fårorna för potatissådd en vacker försommardag på åttiotalet.
Vi stannade till en stund och hämtade andan. Fåglarna kvittrade, solen värmde de stora livsfrågorna kom på tal.
Boken som låg till grund för vårt samtal därute i potatislandet var Blodsförbundet av Sten Nilsson. Den oerhörda sådd Gud planterade på åkertegen i och med att Jesus lät sitt dyra blod rinna ut över jorden som ett skuldoffer som ställer sig emellan människans skuld och skam och Guds syn på ”mig” genom försoningens oerhörda ”giltighet” tröstade oss båda.
Hjärtat slog volter av tacksamhet, mötet med döden fick en ny dimension. Vi blev tysta av gripenhet och total närvaro. Gud ser på oss genom Kristi död på korset. Vi finns i Honom i ett fortsatt såningsarbete, för en skörd till Livets Herre. Blodets livgivande kraft kommer att hålla ända in i evigheten. Döden behöver vi inte frukta den är bara börja till något nytt.
Vårat förberedande såningsarbete för mandelpotatisen fortsatte. Han gick före och angav riktningen jag gick efter och sköt på. Vi båda behövdes. För mig var det första gången jag höll i en åder. För honom var det livsverk han med precision styrde utifrån markens förutsättningar.
På gräsmattan låg förgrodd potatis i lådor perfekt avpassade för att kunna langas in i källarfönstret så småningom när årets nya skörd var upptagen. Små skrynkliga potatisar skurna i bitar så att två till tre praktfulla groddar fanns på varje bit.
Varför inte sätta hela potatisen, undrade jag och fick ett lågmält svar att för många groddar konkurrerar om näringen och ger inte mer skörd. Det är andra betingelser som skall till, fortsatte Alex, som att kupa allteftersom plantan växer och bladen sticker upp. Då sätts processen igång med bildandet av nya potatisar sker. Utsädet har gjort sitt sen är det jordens mylla, solens strålar, vattnets livgivande kraft som samverkar med Skaparen för vinterns basföda.
Julklappen jag värdesatte mest av min käre svärfar var en liten skriven vers med det enorma innehållet hör här;
”Ved huggen, klyven och intagen i vedboden för ett års förbrukning är min julklapp till er.”
Det är var stor gåva när man bor i Lappland och värmer sitt hus med ved i den smällkalla vintern. Alex liv var handlingar i kärlek. Nu är han hemma hos Herren. Nåden och blodets förbund vill jag fortsätta samtala om när jag kommer ”hem”.
”Och så kom det talet ut bland folket ; Se nu är även Ulf Ekman bland vedhuggarprofeterna”. Vi inom Landsortsmissionen gläder oss över enheten i Kristi kropp, som sträcker sig ända från rökelse till vedhuggning, detta är verkligen stark och sann enhet.
Jo vist luktar det gott med nyhuggen ved. Jag kom ihåg att jag brukade hjälpa till med vedhuggning och stapling av ved då jag var liten. Fast getingarna var bra snabb på att bygga bo i vedhögarna. Så vi var tvungen att bära in veden i källaren före det blev sommar och massa getingar.