”Här kan ni verkligen följa årstiderna” sa damen som sålde huset till oss. Så är det. Göken gol just och vi tog en promenad. Det går en liten stig igenom en pelarsal av furor i skogen. Stigen ringlar efter klippkanten som går ner i vattendraget utmed den vik som gör att vi bor på en liten halvö. Man kan vika av och sätta sig vid klipporna och njuta av sjön som sticker av i tre olika grenar. Vattnet glimmar så skarpt som om bara Renoir skulle kunna fånga alla nyanserna.
Det krasade uppe i en tall och där kämpade en ekorrunge förvivlat. En liten kurre som just lärt sig hoppa. Han försökte komma uppåt men barken var så slät att han slet flisor ur den som dammade ner. Han försökte komma upp men med sina små klor hasade han ändå konstant neråt, mer och mer förtivlad verkade det. Så fick han äntligen fäste och vips, ur tallen till en liten gran vidare till nästa tall, så en till och så var han borta. Han klarade det. Kanske var det livets första utmaning.
Vi satt på klipporna och njöt en stund. Helt plötsligt brakade det till bakom oss på stigen vi just vikit av ifrån och det hördes tramp av hovar. Det lät som ponnyexpressen i full karriär över Prärien i min barndoms cowboyfilmer. Nej, det var två älgar som i full galopp (galopperar älgar?) dundrade fram på dennna steniga stig. Jag har sett många älgar men aldrig sett några damma på så rejält, på en sådan smal och stenig stig. Imponerande träffsäkert!
Vi följde spåren hemåt. Inne på tomten igen slog kaprifoldoften emot oss för första gången i år. Den är tidigt utslagen och knopparna av rhododendronbusken är redan igång. Allt verkar yrvaket och glädjefullt och spritter av liv. Inte undra på att Bibeln använder naturen som källa till liknelser. Det andliga och det naturliga livet ligger varandra så nära.
Hej Ulf!
Härligt med värmen och våren som får oss frostiga skandinaver att tina upp och vakna ur vinterns dvala.
Bor själv ute på landet och har glädjen av att njuta av ett rikt djurliv. Bara 10-15 meter från tomtgränsen har ett gäng grävlingar sitt bo. Här om dagen såg jag fyra små grävlingar skynda till sitt bo under några stenar när de upptäckt att de blev beskådade. Annars ser vi dagligen rådjur och harar. Av och till ser vi en räv eller älg som strävar förbi. Och förra året när familjen åt kvällsmat passerade ett lodjur bara fyra meter från vårt köksfönster.
/Remi
De älgar jag sett har travat. Förbluffande ljudlöst om man tänker på hur stora de är.
Har funderat på fågelböcker – det är klart ni måste ha en sån liggande på köksbordet! Men välj en lagom stor, om ni inte har någon stor förkunskap. Europas fåglar i färg som någon sa tycker jag är för omfattande. Nordens fåglar av Staav känns mindre pretentiös. Vill ni börja ännu enklare är Peter Larssons Fåglar för alla perfekt.
Ber om en hälsning till Birgitta!
Vilket mysigt inlägg!
Jag var bara tvungen att googla älgfrågan. 🙂 Detta är enligt Svenska Jägareförbundet:
”När älgarna rör sig i skritt blir längden på steget 1,5-2 m och i trav blir det 2,5-3 m eller ända upp mot 4 m. Helst travar älgen när den vill förflytta sig. Den galopperar sällan vilket kan förklaras med att kroppsbyggnaden är mer lämpad för trav än galopp.”
Följdfrågan blir naturligtvis: ”Skulle man tillåtas tävlingstrava med en älg?”
Ja, det andliga livet och naturen ligger varandra mycket nära och båda kan skänka ro och frid till stressade nutidsmänniskor. Så nära Jesus som möjligt och då ser man honom i naturen också. Livet i naturen och Jesu liv kan ge en otrolig lindring för en trasig och stressad själ.
Wow. När man leser så känns det som man är med i händelsen och upplever dessa djuren själv.
Du er en dyktig skribent! Man kan kjenne duftene og høre lydene du beskriver.
Endelig er sommeren kommet! : )
Karl XI var också facinerad av älgarnas hastighetsförmåga och gjorde visst uppskattningen att man med en sådan skulle kunna rida från Ystad till Stockholm på ett dygn. Han försökte införa ett älgkavalleri i armén och det gick visst ganska bra förutom att det blev väldigt obekvämt med själva travandet för ryttaren. Den största effekten var annars att hästar (och människor) blev väldigt skrämda när hären kom ridande. Försöken blev inte införda i verklig strid men det hade nog kunnat bli ganska legendariskt med en stormakt ridande på älgar…
Fredrik: Under första världskriget försökte man enligt uppgift att köra trav med älgar i Umeåtrakten.
Ja naturens rikedom är sannerligen en bottenlös brunn av glädje att ösa ur. Men med tanke på dagens miljöproblem och hur det ser ut på vissa håll i våra skogar så undrar jag över om våra barnbarn (om Herren dröjer) kommer få uppleva dom saker som vi idag tar för givet.
I naturen kan vi ana Guds karaktär precis som man kan ana en konstnär i dennes tavlor (eller vad det nu är för kreationer denne skapat). Låt oss ta till vara på denna gåva! Vårat första uppdrag var ju trots allt att vi skulle råda över jorden och dess djur, inte exploatera.
Ett gammalt ordspråk säger att vi inte har ärvt jorden av våra föräldrar utan att vi har lånat den av våra barn.
Även om Kristi återkomst kanske stundar runt hörnet så låt oss satsa på en hållbar utveckling. Vi vet inte om Han dristar att vänta två tusen år till…
Allt gott/ Samuel Varg Thunberg
Såg ett naturprogram om älgar, de har visst färgseende också, fast på ett lite annurlunda sätt. De tycker om att palla äpplen (vet vi ju) men döm om min förvåning, deras favoritgodis – bananer.
Underbat att du berättar om naturen där du bor. Själv bor jag i Gottsunda, med utsikt från balkongen över gottsundagipen (Har jättestora bålgetingar på balkongen under sommrarna).
Eftersom jag är uppvuxen på landet, i Jokkmokks komun. Så tycker jag natur och skog är helt underbart. Vi hade ett ganska stort hus, nio rum och kök. Tyvärr fans det inga kristna i byn (Förutom jag och en äldre tant och farbror), och ingen åkte till någon kyrka på söndagarna (Närmaste svenska kyrkan som de hade söndags gudstjänst på var tre mil söder ut). Och så gick det ju inga bussar heller. Jag minns mitt första år som frälst. Jag hade två undervisningsband från arken. De levde jag på.
När jag läser om ekorren kommer jag ihåg en händelse från då jag var liten. Våran katt hade tagit en ekorrunge och bitit ett rejält bet i nacken. Ekorrungen överlevde. Följande två år så kom Ekorren oss ganska nära på sommrarna. Man kunde se ärret i nacken, sa de som såg bättre än jag.
Tack för ett underbart möte i söndags. Bra undervisning.
Härligt, Ulf! Jag ser det framför mig, du skriver så målande. Jag sa ju det – mera natur och Taube!!
Har precis flyttat till ”stora Falun” efter att ha bott utanför ”lilla Leksand”. Vi hyrde där ett rött hur med vita knutar med naturen inpå desamma. Bäver på andra sidan vägen, rådjur som åt upp åppelträden, rävar i trådgården och under ladugården, kossor som råmade väldeliga hos grannbonden, grävling på ängen som gav spänning åt kvällspromenaden och myror vid farstutrappen (sedemera även inomhus…). Sen tillkommer ju alla härliga fåglar, varav storspov och koltrast är mina favoriter. Det är ljuvligt!!! Jag bor gärna i stan en period i mitt liv, bara den perioden inte blir för lång.
På vår altanplats såg jag en råtta i går. -Inte så begeistrad. Våra betongplattor har inte mer att erbjuda. Förresten, jag lyfte en av dom här om dagen och insåg att ett myrorna byggt upp något som liknade en bas, strategiskt placerad vid vår ingång. I kontrast till detta är det en härlig läsning om naturlivet på eran gård.
Sommaren är här!
Ljus, skönhet, lugn och harmoni trots stor energi och aktivitet – vårt ursprung.
Den totala upplevelsen av Gud och närheten till varandra.
Handlar det här om naturen eller livet i den helige Ande?
Det är en höjdpunkt att kika in på din blogg.
Vilken idyll beskriven. Naturen är så häpnadsväckande vacker här i grannskapet. Jag har också hittat mitt favoritstråk.
Påsken 2005 reste vi med Livets Ord till Israel. På en av turerna såg vi en varg stryka utefter ett öppet fält i Negev. Vi var sex vuxna som hann se den från bussen. Tyvärr inte guiden som hade svårt att tro oss. I nästa berättades att det finns både varg och andra vilda djur där.
Shalom och Bless!
Hej!
Tänkte bara säga att jag nu förstår vad du menar med ”visitkort”.
Jag råkade trampa på ett ”visitkort” på en annan brygga runt sjön när jag prova fiskespöt igår.
Nu känns det väldigt gott i dina bloggar Ulf! Konferenser, starka predikningar, högljudd lovsång i all ära, men vad är inte en ljum sommarkväll när koltrasten sjunger ut sitt underbara lov, medan den lågt stående solen smeker den upphuggna veden och den falu-röda husgaveln. Eller när kvällssolen gassar in genom glasverandan och det knastar hemtrevligt från vedspisen inne i köket.
Efter att vi köpt vårt ställe på landet, fick vi reda på att det under många år bott varmt troende människor i detta hus (pingstvänner!) vilket skapar en tacksamhet till Herren för att huset är inbett!!
Jag älskar och uppskattar verkligen gemenskapen i den stora församlingen, men behöver också få uppleva stillheten i närhet till naturen.
Allt gott till allt Guds folk!
/Magnus