Det har varit slående att se och höra genom åren hur just olika andliga kulturer blir åtkiljande bland kristna. Ofta handlar det verkligen inte om grundläggande dogmatiska skillnader utan istället om hur man gör olika saker, typ. vi ber inte fritt, vi lyfter inte händerna, vi predikar med eller utan koncept etc.
Det är klart att olika stilar appellerar till olika människor och här måste det få finnas en mångfald. Denna mångfald behöver dock inte vara kyrkoskiljande som det verkar att den lätt kan bli. Olika röstlägen, olika val av ord, favorituttryck och sätt att agera urskiljer ofta vilken ”rörelse” vi tillhör. Detta bedöms då inte i första hand utifrån bibliska principer utan efter gängse seder och normer inom det egna sammanhanget och blir därför lätt något man använder för att distansera sig från andra.
Till detta kommer om en predikant är från ett annat land och därför beter sig kulturellt annnorlunda. Allt detta kan bli svårigheter i människors sinne och skapa oförmåga at ta emot. Vi verkar ha ett omedevetet behov av likriktning som kan bero på en djup underliggande osäkerhet på om man själv är rätt eller fel. Denna ibland överdrivna rädsla för det okända eller annorlunda kan skapa låsningar.
Den andliga hungern överbryggar ofta dessa låsningar och om den paras med en biblisk förankring och en känslighet och generositet som gör att man kan och vill bedöma, inte utifrån fruktan eller förakt utan ifrån ärlighet, saklighet och sundhet så kommer man oftast rätt. Allt nytt är inte alltid rätt och allt gammalt är inte alltid fel men fruktan, fördomar, ovilllighet att ändra sig är alltid fel, vare sig det gäller att uppskatta gammalt eller nytt.
Herren lät det ta lite tid för skeptikern Natanael att låta övertyga sig eftersom han visste att det finns ett mjukt hjärta som letade efter det som var äkta, under den kärva fasaden. Däremot anfötrodde Jesus sig inte åt de som på avstånd hånade och dömde ut honom. Dessa hade sin religion som ett skydd runt sin själviskhet och letade bara efter ursäkter för att inte behöva följa Jesus. Det man letar efter det hittar man.
Helt sant. Och ofta tror jag vi reagerar emot kulturella eller subkulturella uttryck just för att vi känner igen ett drag i oss själva som i den egna kulturen inte är accepterad, och därför inte heller accepterad av oss själva i vår självbild.
Det kan gälla tatueringar, längden på kläder, längden på hår, mängden rakvatten som använts…men ofta även djuptgående artighetsregler eller ännu djupare sett, betoningar hos en annan kristen som kan bero på de speciella behov som finns i just den kultur han eller hon kommer ifrån.
Det bästa är att ha ett öppet sinne och välja kärlek. Men ack vad det är svårt, ofta.
Hej,
Kristikropp är mångfasetterad. Alla är inte lill fingrar(tack för predikan) Vi har olika funktioner och yttrar oss olika.
Lyssnade en gång på en predikant som var klädd till krukmakare och under hela predikan formade han med sina händer olika krukor. En sak är säkert : kommer alltid ihåg att jag måste låta mig formas.
Bless
Halleluja för alla olika former, uttryck, språk, kläder, färger, personligheter, ja allt som är olika hos oss.
Tänk om alla skulle säga, vara, tala, uttrycka sig och se ut som jag.
Vilken katastrof och framför allt vad trött jag skulle bli på oss alla jag, hemska tanke.
Igår satt jag med två bröder, en från Malaysia och en från Filipinerna och vi hade ordlekar på engelska. Vi skrattade så vi höll på att ramla av bänkarna.
Det hade inte skett om tre lika som mig hade lekt samma lek.
Så tack Jesus, som är ”vår minsta gemensamma nämnare” som man säger i matematiken för att ekvationen lättare skall gå ihop.
Halleluja för gårdagens undervisning och Israeltemat. Nu har vi en ny dag med nya möjligheter.
Och vi är utvilade, hungriga, nyfikna på vad vi alla olika skall få utav Herren våra nationers bästa tillgodo.
I tacksamhet och välsignelse;
Hasse Gardelach i Gamleby :o)
Det är helt sant det du säger, Ulf.
Tyvär måste jag säga att det är alltför ofta jag blir påhoppad, kritiserad och tittat på för mitt sätt att be. Jag sitter gärna ned, med huvudet nedböjt och ett radband i händerna. Jag minns en gång då jag var på ett möte med en känd världsevangelist och denna uppmanade alla att ”stå upp och välkomna Herren i tungor”. Då jag varken kände mig bekväm med det eller ansåg det vara bibliskt att tala i tungor utan uttydning i munnen på varandra så satt jag kvar i, för mig, sedvanlig böneposition. Det tog nog inte mer än 10 sekunder innan två unga män var framme och vrålade mig i öronen om att jag skulle bli frälst och våga ta emot frimodighetens ande. Jo, jag tackar. Varför är det så svårt för människor att helt enkelt förstå att alla inte känner sig hemma med en viss form av gudstjänst eller att vi har olika sett att be på? Varför säger så många att man accepterar andra kulturer men verkar tro att så fort ett radband, eller en uppmaning till att t.ex. ”meditera” över ett bibelord, nämns så är det ockultism det handlar om?
Skalet kan se olika ut. Men kärnan – Kristus – behöver inte vara en annan för det.
Jag tror många har mycket att lära sig inom det här området. Så tack för en god liten artikel! Mer sånt här behövs.
Allt gott/ Samuel Varg Thunberg
Denne teksten beskriver egentlig det samme fenomenet på to måter.
Nemlig:
”Denna mångfald behöver dock inte vara kyrkoskiljande som det verkar att den lätt kan bli.”
Og:
”Dessa hade sin religion som ett skydd runt sin själviskhet och letade bara efter ursäkter för att inte behöva följa Jesus.”
———-
Det er ikke altid like lett og skille kultur og religion, motiver ut fra handlinger, lydighet og ulydighet, oppriktighet og trass osv. Det er ofte blandet sammen.
Selv er jeg en person med lav status og uten den sosial beskyttelsen og respekten man får gjennom posisjoner og venner. Og dette har gitt meg mange ”åpenbaringer” om hvorfor Jesus til slutt ble stående igjen ganske alene, for så og bli korsfestet. Han virket hele tiden på aller ”laveste nivå”. Og på dette ”nivået” utfordret han sine samtidskulturer ansikt til ansikt, helt alene. Slik utkjempet han tidenes største åndskamp.
Kanskje ”kultur og stil” i best fall kan beskrive grenselandet mellom det verdslige og det kristne livet? Som når for eksempel når en svensk kristen spiser kjøttbullar?
Ut over dette representerer etablerte kristelige særegenheter bare noe som skaper barrierer slik jeg ser det. Eller kanske til og med statiske tradisjoner som stenger for Herrens ledelse.