Författaren och Nobelpristagaren Alexander Solzhenitsyn har avlidit, 89 år gammal. Han var en av mina absoluta hjältar i ungdomen. Ensam emot hela Sovjetimperiet gav han miljontals osynliga martyrer, sekulära som religösa, en röst genom att våga tala, skriva och agera emot denna kommunistiska diktatur.
Under gymnasietiden diskuterade vi i timmar om denne man, hans budskap och hans inflytande. Mina kamrater och jag hade skönlitterära intressen och debatterade ofta om olika författare och poeter, om deras ideologier och konstens förhållande till samhället. Jag har många minnen om eldfängda debatter där mina socialistiska vänner fördömde den konst som inte stod i klasskampens tjänst. Ändå kom de inte ifrån Solzhenitsyn. Han stod där som en ensam solitär. Som ett exempel på omutlig integritet och rättfärdighet. Han var verkligen, som hans självbiografi säger en ”kalv som med eken stångades”.
Under början av 70-talet, efter hans Nobelpris i litteratur 1970, började på allvar läsa honom. Jag glömmer inte hur jag satt under ett stort träd på Pollacksbacken i Uppsala, dåvarande S 1, iklädd lumparuniform och stormläste ”Den första kretsen”, helt uppslukad. En helt otrolig bok. Så kom ”Gulagarkipelagen” ut på svenska i fyra delar och jag tvingade mig igenom alla delarna. Den var trögare eftersom den var otroligt faktaspäckad men ändå kunde läsas som en roman, så detaljerad ibland, så spännande ibland. Skildringrana av de sovjetiska fånglägren är skrämmande och samtidigt fyllda med sådan mänsklighet och medkänsla för alla dessa anonyma miljoner som fick sätta livet till, ofta helt oskyldiga. Jag minns att det kändes som en moralisk plikt att ha läst igenom den trots att jag nog aldrig senare har diskuterat den med någon.
Solzhenitsyn verkade sedan falla i glömska när han kastades ut ur Sovjet och bott några år i USA och även efter han återvänt till Ryssland. Jag tror nog emellertid att hans litteratur kommer att få en renässans igen. Den är både av mycket hög skönlitterar kvalité, inte precis alla får Nobelpriset, och samtidigt nödvändig som varningssignal för det som så lätt kan komma att hända igen. Dessutom skrev han under enorm yttre press och vidriga förhållanden, fängslad, isolerad, hotad, utpekad som Sovjetunionens fiende nummer ett.
Läs honom gärna och upptäck en rysk gigant. En bok jag läste om honom för några få år sedan heter: Solzhenitsyn, A soul in exile. Den är skriven av Joseph Pearce. Förlaget är HarperCollins, först utgiven 1999. En gammal bok jag hittade på antikvariat i Storbritannien, är hans föreläsningar i USA och England på 1970 talet. Den heter betecknande nog ”Warning to the West” och där attackerar han starkt relativismen, materialismen och moralupplösningen i väst och menade att detta inte kunde vara Rysslands väg, vilket gjorde att många intellektuella i väst tog avstånd från honom.
All heder åt minnet av denne gigant som med sin litteratur bidrog till att fälla Sovjetdiktaturen.
Tack för det intressanta inlägget Ulf. Måste läsa honom, detta är en för mig oupptäckt pärla, tydligen.
Skriv gärna om annan litteratur som präglat dig åt ena eller andra hållet, såväl kristen som annan. Vad läser du helst som avkoppling t ex? Romaner, biografier, fakta..?
Allt gott i regnruskig kväll.
En hjälte har lämnat jordelivet. Alexander Solzjenitsyn är en av de få som förändrat livet till det bättre för de många. En inre kompass som pekar ut den rätta kursen. Var finns 2008 års Solzjenitsyn? Under sovjettiden förtryckte staten sina innevånare med fruktan och våld. Dåtidens hjältar följde sin inre övertygelse och betalade priset.
Under vilket tryck lever vi och vilket pris måste vi betala för att få se våra barn och barnbarn leva i frihet? Varje generation verkar leva under sin tids ockupation av den ”onde” och varje generation måste ha sin tids hjältar som betalar priset. Vem ropar ut sin inre kompass väg och stör ordningen idag, inte populistisk och med självberömmelse i sikte, utan med blicken fäst på sanningen?
“Warning to the West”!
Fremveksten av et diktatur er avhengig av særlig to ting. ”Maktmennesker” og gennerell likegyldighet i forhold til grunnleggende etablerte verdier.
Og dette er disposisjoner som etableres i barn i deres første leveår, og som ofte følger dem hele livet.
I dag lever voksne og barn i hver sin verden. ”Verdier” går ikke lenger i arv slik de har gjort i hundrevis av år. Barne og ungdomsmiljøene har blitt sine egene premissgivere for hva som ”har verdi”. Voksne får nesten ingen innsikt i hva som skjer, og fagfolk betegner faktisk dette fenomenet som en ”mur”.
En mur skapt av foreldre som er mest opptatt av sitt, og som på et tidlig tidspunkt mistet den nære kontakten med sine barn.
Mange av de mest grusomme diktatorene verden har sett hadde en ting felles. Omsorgssvikt. Og dette er det mye av i dag.
Kimen til et diktatur kan skapes og ligge latent i en befolkning i mange år. Den kan ”vokse frem” i det skjulte, og på et tidspunkt kan de etablerte ”trygge tilstandene” plutselig bryte sammen som et korthus. For eksempel slik som når den tyske riksdagen brant og Hitler tok over.
For hundre år siden var visst Nord Korea et kristent land. De tok antagelig ting for gitt, og tapte allt. Mange av de kristne sangene ble visst til og med omskrevet slik at ”Gud” ble erstattet av den nye diktatoren.
Tyvärr är jag inte så kulturellt bevandrad i ”dom stora” författarna, men jag minns att jag läste ”Gulagarkipelagen” på den tiden när den litteraturen var ”ett måste.”
Det jag minns var att dom lindade tidningspapper runt fötterna och knöt med snören för att lindra
mot kylan. På den tiden när jag läste den var det overkligt att dom överhuvudtaget överlevde.
Senare i min hemlöshet, när jag gick ute på vintrarna och frös till oigenkännlighet, ja då förstod jag att människan har en inneboende överlevnadsinstikt som sträcker sig långt utöver det tänkbara.
Men det är klart, att när vi är skapade till Guds avbilder, så är ingenting omöjligt för oss heller.
Men en hjälte var och är han,
den gode Alexander Solzjenitsyn, likt många missionärer som gett och ger sina liv på skördefälten.
Vänligen Hasse Gardelach i Gamleby :o)
Att hjältar som Solzhenitsyn, Wallenberg och välsignat många fler (faktiskt!) dyker upp i minnet numera lite varstans (har jag märkt) är knappast en tillfällighet. Jag tror att Den Helige Ande vill lyfta fram vad de gjorde.
Ett riktigt hett FILM-tips i ruskvädret apropå detta tema är ”Diktatorn” av Charlie Chaplin – en annan hjälte vars historia var den motsatta parallellen till Hitlers… se filmen men BÖRJA med EXTRA-materialet – det är där man får rysningar… Det Chaplin gjorde med filmen var nämligen utan tvekan PROFETISKT.
Kankse borde vi tipsa våra svenska proletär författare av idag som exempelvis Åsa Linderborg (Mig äger ingen) att läsa Solzhenitsyns böcker… Hon kanske aldrig har läst honom… De moderna svenska socialisterna speglar arbetarklassens kamp och det gamla kommunist Sovjet med lite för mycket nostalgi och ett stänk av vemod när de hänvisar till ”den gamla goda tiden”… Det börjar bli länge sedan redan som Berlinmuren och Järnridån föll (18-19 år sedan)… Min generation och yngre behöver påminnas om Sovjet och kommunistregimens förföljelse, massmördande, all dess orättvisor och grymheter mot fritänkare i allmänhet men kanske speciellt mot judar och kristna… Jag var bara 16 år när Berlinmuren föll… Jag är 35 idag och har aldrig läst Solzhenitzyn… Tänk att folkmord, förtryckarregimer och stora personligheter så snabbt kan glömmas bort… Tack för nya boktips till min allmän/folkbildning av mig och min generations ledare!
Han var en stor författare. Bäst är Den fförsta kretsen.
Peter Ingestad, poet:
http://kraxpelax.blogspot.com/
Tack för att du nämnde några ord om honom. Såg en mycket intressant dokumentär, egentligen intervju eller samtal inspelad för tio år sedan på Axess häromdagen och blev djupt gripen av hans livsvisdom, inte minst om mänskligt lidande och religionens betydelse för ett samhälle. Jag kom på mig att sitta och gråta efter. Det var som att ha mött en stor, stor människa.