Nu har betygsdebatten blosssat upp igen. Skall vi eller skall vi inte ha betyg och i så fall hur. Denna debatt verkar aldrig sluta. I en svensk normalklass var debatten igång och en fötreted tonåring sa upprört: ”Jag kan inte acceptera att någon annan skall betygsätta mig. Vad har dom för rätt att göra det”. Ja, han verkar leva i en självcentrerad bubbla som säkert kommer att brista så fort verkligheten utanför skolväggarna kommer ifatt honom. Det insåg också en nysvensk flicka som påpekade just detta.
Frågan är om vi fostrar oss själva och andra till att bli den sortens människor som i allt måste få igenom sin egen vilja och som ser omvärlden som en plattform för mitt eget självförverkligande där inget annat få stå ivägen. Då blir ju allt tal om uppfostran, träning, återhållsamhet och disciplin ett enda hot emot egot. Framför allt blir andra människors viljor ett hot och att jag självmant skulle böja mig för något annat än mig själv helt främmande.
Så långt borta detta är från det Thomas A Kempis skriver i sin bok Om Kristi efterföljelse: ”Också Herren Jesus Kristus blev föraktad av människorna i världen och lämnad bland skymford i den yttersta nöd av sina närmaste vänner. Herren Jesus ville lida och bli föraktad. Och du vågar klaga över något? Kristus hade motståndare och belackare. Och du vill att alla skall vara dina vänner och välgörare? På vilka grunder skall ditt tålamod få sin segerkrans om inga motgångar inträffar? Om du aldrig vill möta motgångar, hur kan du då bli Kristi vän? Håll ut tillsammans med Kristus och för Kristi skull om du vill härska tillsammans med Kristus.”
Två olika tider, två olika världars synsätt som kolliderar men bara ett som har verkligen framtiden och evigheten för sig.
Detta med att eleverna skall yttra sig och ställa krav utifrån sina elevkårsorganisationer har urartat.
Det började som små demokratiska? organisationer
som skulle få yttra sig i olika frågor, men har nu växt till att ha alltför stor makt i skolans olika beslut. Och då just betygsfrågor. Och det har spridit sig ner i de yngsta klasserna. När jag gick på folkhögskola sa vi att;
”Vi vill inte ha betyg utan ett allomfattande omdöme,” och så blev det.
Men hur skall skolbarn/ungdomar, utan erfarenhet, kunna ställa krav vad som är bäst för dom.
Så upproret på olika områden i samhället med alla dess följder börjar redan här. Ungdomssupandet och ungdomskriminaliteten är en orsak av många och en frukt av att vuxna ”INTE fått vänja den unge vid den väg han skall vandra.”
Allt var inte bättre förr men ordningen i skolan var definitivt det.
I vänskap och välsignelse;
Hasse Gardelach i Gamleby :o)
När jag var liten fick man betyg från årskurs ett…och jag tyckte det var jätteroligt.
Så när jag gick i första klass frågade jag mina föräldrar vad jag skulle få om jag fick en femma(vilket var det högsta betyget då).
Mina snälla föräldrar tyckte att frågan var lite jobbig…de trodde väl inte att jag skulle få någon femma och då bli ledsen och besviken.
Men jag fick en femma.
Men vad belöningen var kommer jag inte ihåg.
Och jag tror inte att jag har lidit någon större skada av detta…för betyg är ju inget konstant som är cementerat för evigt.
Får man dåliga betyg så betyder det ju bara att jag behöver skärpa mig och lägga ner mer tid på skolarbetet.
För alla kan få bra betyg…man behöver bara lägga ner olika tid i olika ämnen beroende på gåvor och talanger.
Sen är ju bra betyg inte det viktigaste i världen heller…för den delen.
mvh
Fantastiskt citat. Det skall jag ta och fundera på ett par veckor.
Livet är inget det är bara vägen dit som är något
Varför är det så viktigt att få sätta betyg?
”en svensk normalklass var debatten igång och en fötreted tonåring sa upprört: “Jag kan inte acceptera att någon annan skall betygsätta mig. Vad har dom för rätt att göra det”. Ja, han verkar leva i en självcentrerad bubbla som säkert kommer att brista så fort verkligheten utanför skolväggarna kommer ifatt honom.”
Kan det ha varit så att han är en av dem som har det svårt för sig och/eller någon som har svårt att särskilja på begreppet betyg och människovärde. Många unga upplever betyg som otroligt jobbigt, ibland pga krav hemifrån, från skolan eller från kompisar, ibland till och med från sig själv. Som ung är det svårt att skilja på att betyget bara handlar om det arbete du har presterat och inte om dig som person.
Det har kristna skolor ibland missat.
Jag har själv gått sex år (högstadium och gymnasium) på kristen skola och har senare arbetat tre år på en annan kristen skola. Tyvärr strider man så hårt för sin rätt (?) att sätta betyg och gärna så tidigt som möjligt att man glömmer att arbeta med elevernas bild av vad ett betyg är och vad det står för. Ibland har man kanske inte ens funderat själv som utbildare vad betyget ska stå för och ha för konsekvenser.
I årskurs tre på gymnasiet fick jag betyg 3 av min lärare (som ej är lärare, utan predikant) i ämnet BTT. När jag frågade berörda ”lärare” varför svarade läraren första att han inte mindes soch sedan: ”men var inte du borta en del?” Jo, jag hade lite frånvaro (beroende på sjukdom – alltså laga förfall). På alla prov och läxförhör hade jag toppbetyg. Jag erkänner att jag hade mäkta svårt att ta seriöst på det betyget. För att inte tala om vad det drog ned mitt slutbetyg.
1. Lärare måste veta hur man sätter betyg
2. Lärare måste veta vad ett betyg står för och kommunicera detta med sina elever
3. Eleverna måste få veta exakt vad det krävs av dem för att få ett betyg
Jag tycker att betyg är jätteviktigt, men det är inte så svartvitt att man bara ska få sätta betyg och helst så tidigt som möjligt. Ett felaktigt betyg kan kan innebära väldigt negativa saker för en elev.
Ps. Jag förstår ju att eleven i den normalsvenska skolan hade problem med auktoriteter och där håller jag med Ulf och den nysvenska flickan att man behöver lära sig att man alltid kommer att ha auktoriteter över sig – och hur man ska förhålla sig till dem. Ds.
Jag är kluven när det gäller betyg i de lägsta årskurserna. Själv hade jag betyg på lågstadiet. Ettor, tvåor och någon enstaka 3:a. Mitt självförtroende var efter det inte på topp precis. Trodde att jag var en ”dumskalle”. Sedan har jag förstått att det mycket väl kunde ha varit en kombination av dyslexi och dålig hälsa som gjorde att jag fick dåliga betyg, men det var det ingen på skolan som tog någon hänsyn till och inte heller egentligen gav mig någon chans. Den dåliga hälsan bestod av ett svårt eksem som höll mig vaken på nätterna och gjorde mig oerhört trött på dagarna. Hela immunförsvaret var i beredskap och det slet kraftigt på orken.
Nu som vuxen är det lätt att förstå hur det hela låg till, men det skadade självförtroendet är ändå svårt att reparera. Slår man ut barn på det sättet är det inte bra, men å andra sidan är betygen ett ”mätsnöre” för hur det går. Resurser behövs för att hjälpa barn och ungdomar som har det kämpigt i skolan, men tyvärr så finns inte det, speciellt inte på kommunala skolor. Så mitt recept är först resurser sedan kan man införa betyg när oddsen är mer utjämnade.
”För där det finns avundsjuka eller själviska ambitioner, där råder oordning och allt slags ondska” (Jakobsbrevet 3:16 )
Thomas A Kempis är verkligen läsvärd.
Där kan man verkligen bli betjänad av Jesus själv.
Finns på biblioteket, men jag skulle gärna ha den i bokhyllan.
Hej,
Betygsdebatten förs på fel sätt. Att sätta betyg på kunskap betyder inte automatisk att man jämför
barn med varandra och pekar på de”du är smart och du är dum”.
Barn och inte minst deras föräldrar behöver få tydliga signaler om hur barnen tar till sig kunskaper i skolan. Och detta från tidigt ålder. Vad som behövs förbättras. Betyget kan bli ett rätt verktyg för detta.
Dagens elever blir morgondagens anställda .På alla företag i Sverige görs kvalitetsmätningar, förs utveckling/medarbetarsamtal och löne samtal med anställda. Ofta använder man betygskalor.
Människor och inte minst barn behöver veta vad de är bra på och vad de måste förbättra.
Ingen är dålig på allting och ingen är bäst på allting.
Jag har träffat vuxna människor som har fastnat i tonåringens attityd.Oftast har de väldigt dålig och overklig självbild. Ordet kränkt blir favorit orden . De har det inte lätt.
Medan jag läste citatet från Thomas A Kempis i din inlägg och din sista mening om de två olika synsätt som kolliderar tänkte jag på det som står i 1Kor 2:14.
Bless
Det är nog rätt många som lever i en bubbla. Hela samhället är ganska mycket: äta sova jobba.
Man måste förstå vad som är Guds vilja för mig. Svaret är Guds vilja är din helgelse. Kristus var helgad. Och att alla de som stöter bort troende för de lever i helgelse, de förföljer omedvetet eller medvetet. Bibeln säger till dem, ”glädj er, för er lön är stor i himlen”
Du! sa en kille vid bordet… förr va det, mej mitt o mina som gällde,men sen blev jag frälst och ”vips” så blev det, dej ditt o dina som gällde och allt ego bara försvann…
Vi skall nog inte vänta oss att möta attityder som varit under helgelse,i en värld som ännu inte har valt Gud.
Vill rekommendera Fredrik Häréns föreläsning från kunskapens dag. Den är mycket klarsynt och tillnyktrande när det gäller synen på utbildning. Hans budskap är något tillyxat och han drar saker till sin spets, men är väldigt (trots vissa svordomar) värt att lyssna till.
Han talar bland annat om att vi i väst inte längre bygger några skyskrapor. Världens högsta byggs just nu i Dubai. Härén kopplar detta till att vi i väst slutat att drömma, vi sträcker oss inte mot mål som inte är nådda. Vi har istället blivit nöjda och är invaggade i någon form av socialistisk Potemkin-trygghet där vi tror att allt kommer att ordna sig. Detta återspeglar sig i skolvärlden där resultaten tyvärr sjunker.
Vi behöver inspirera de unga att kämpa för att bli duktiga i skolan. Om vi inte gör detta kan vårt land och andra I-länder om inte allt för snar framtid inte vara så rika. Orsaken till detta är för att Asiaterna slåss om att få gå i skolan och de som får gå kämpar och får toppbetyg.
Det är mot dessa våra barn och ungdomar tävlar. För att vinna den kampen måste vi ha betyg i skolan. Vi måste höja ribban i skolan om vi vill se vårt land blomstra i framtiden. Orsaken till vår välfärd finns i våra förfäders hårda disciplinerade studier. Det finns inga genvägar och på de riktiga vägarna finns det betyg.
Så här sa en lärare till mig:
”Du har skrivit tillräckligt bra för ett MVG men… jag ger dig ett G!” (Jag kanske var lite för kristen i innehållet…)
Livet är inte rättvist men Gud är god. Orättvisa betyg är väl också en del av att lära sig hur livet fungerar tänker jag.
En ganska intressant debbat det där om betyg i skolan. Jag är av den uppfattningen att elever måste tidigare än högstadiet få reda på hur deras situation i skolan ser ut. Så att de senare i livet får en ärlig chans att plugga vad det vill.
Jag är för betyg och omdömen i skolan. Men och här är mitt men stort. Att den tävlan och prestationsångest som finns i skolan, tyvärr långt ner i åldrarna, är av ondo. Här behöver vi som skola och samhälle stärka eleverna, lärarna har här ett stort ansvar. Att kunna lyfta fram och locka fram den kunskap som finns hos eleven är ett sätt. Att använda sig av varierande arbetssätt och individualisera sin undervisning så långt det är möjligt är ett annat. Många elever mår dåligt över att inte få högsta betyg och elever kategoriseras ofta för sina prestationer. Jag anser att både skola och våra kyrkor ska vara fria från sådan tävlan.
Det gäller även ända ner i söndagsskolan med dess fruktlösa tävlingar som skapar stor osäkerhet för att inte lyckas inför publiken som hejar för allt vad tygen håller.
Ulrika/snart färdig lärare i NO/idrott
Ett annat citat av Thomas A Kempis: ”Without the Way, there is no going, Without the Truth, there is no knowing, Without the Life, there is no living.” Inte heller här är jaget i centrum.
Ulrika Hansson, bra skrivet!! Något annat hade jag väl inte heller tänkt om min sons fd. förskolefröken. 😉 Det där med söndagsskolans tävlingar håller jag i högsta grad med. Min son har ALDRIG varit med i någon tävling. Han vågar inte.
Jag är emot betyg och omdömen innan högstadiet. Jag har en son som har koncentrationssvårigheter i skolan och detta sätter stor press på honom. Redan nu (i årskurs 4)talar han hemma om hur dum i huvudet han är som inte kan koncentrera sig på matten. Bara att han känner så är för mig bevis nog på att prestationsångesten redan har nått honom.
Hemma har vi ”läxkrig” varenda kväll som tar så mycket energi av mig att jag ibland lägger mig gråtande för att jag inte vet hur jag ska kunna motivera honom att göra läxorna.
Detta är den absolut största utmaningen som lärare har. Hur bibehåller skolan den lust att lära och upptäcka som förskolan lyckas så väl med?
Någon skrev här på bloggen att hon tyckte det var så roligt att få betyg redan i första klass. Well.. det gäller ofta inte pojkar (främst) som har koncentrationssvårigheter i någon mån. Skolan är inte anpassad för dem när det är svårt för dessa pojkar att sitta ner i 40 minuter och jobba som små brinnande ljus.
Min son går på en kristen skolan, i det mesta är jag djupt tacksam att han har den förmånen att få göra det. Men när det gäller att prestera och att faktakunskaper är det som räknas då slår jag bakut. Min son kommer aldrig att få utmärkelsen ”skolans bästa elev”. Men när han blir äldre och får betyg kanske han klarar sig undan ig och får g istället för att han kämpat. Men det kommer han aldrig att få en utmärkelse för. Bara hos hans mamma.. 🙂
När det gäller utbildningsväsendet, i synnerhet den del som möter de yngre barnen, tycker jag att forskningen ska få vara vägledande.
Det finns inga (seriösa) stöd för att betyg ska hjälpa eleverna upp till årskurs sju. Tvärt om – prestationerna sjunker till och med sjätte klass. Från årskurs åtta kan man se att betygen har en positiv effekt istället.
Om man vill ha betyg eller betygsliknande omdömen för elever till och med årskurs sex, så måste man förklara varför och motivera de sänkta prestationerna i skolämnena med att man t.ex får andra vinster istället. T.ex att betygen fostrar.
Enligt min åsikt fostrar de – oss till robotar.
Betyg är detsamma som bedömning, en dom över mig. Någon tittar på min prestation (mina handlingar) och tar sig sedan rätten att godkänna eller förkasta det jag gjort.
Jag har aldrig fått friheten att avstå från betyg. Jag har aldrig blivit given möjlighet att välja min domare, och det är sällan någon människa försvarat mig när domen varit orättvis.
Hänsyn har aldrig tagits till mina omständigheter, för ingen har anat vilka de har varit. Min, och många andras smärta är för stor för att tala om. Vi är fångar i förkastelse, skam, skuld, fruktan, stress, förvirring, konsumism, alkoholism, drogberoenden, egoism, självcentrering, självhädelse, ensamhet…bakom varje problembeteende finns en lurad och sårad människa, en människa som inte vet att hon är älskad.
Jag, och många unga, har lidit i tysthet tills smärtan har blivit för stor. Vi kämpar och kämpar, mot hela världen som lockar med ena handen och slår med den andra. det var först när jag fick ta emot Guds sanning om mig och vem jag är i Honom, genom Jesus, som jag började bli fri.
Ulf Ekman, jag ser dig som en andlig ledare för mig och mitt land. När jag läst mycket av din undervisning är det faktiskt livets ord jag fått ta emot. Men när jag läser det här blogginlägget blir jag bedrövad, eftersom det andas grumlighet och inte andlig klarsyn.
Börja be för mig och mina vänner, strid för oss i ord och handling så som jag vet att Jesus vill. Vi behöver ett uppvaknande hos det här landets andliga ledare, vi behöver er hjälp i kampen för att utföra det uppdrag som Gud vill ge vår generation. Vi längtar efter frihet, vi längtar efter sann kärlek och vi längtar efter förlåtelse och inte efter dom.
Vi vill inte, behöver inte, är inte skapade för att betygsättas. Flickan har rätt, ingen annan människa är given rätten att döma henne, och nu vill jag strida för att hon ska få lära känna Honom som har rätt att döma men avstår på grund av sin bedövande starka kärlek till både henne, mig, och resten av denna plågade värld.
Vakna!