Det finns mycket att fundera på efter Jesusmanifestationen. Det är lätt att bara rusa vidare till nya saker. Men det var nog mer historiskt än vi anar, det som hände förra helgen i Stockholm. Det är ju ofta så att vi först några år senare ser hur viktiga vägval och olika händelser var.
För mig var det mycket speciellt att på fredagskvällen kliva in i Katarina kyrka på Söder för att vara med på kvällsmötet i Oaskonferensen som hölls där. Jag hade blivit ombedd att komma med en kort hälsning men var där i första hand som åhörare. När jag stod framme vid mikrofonen insåg jag att det var precis 30 år sedan jag sist satt min fot i denna kyrka. På den tiden, slutet av 70-talet, öppnade kyrkoherden Helge Fosseus kyrkan för en rad karismatiska konferenser som verkligen förändrade det andliga landskapet i Sverige. Människor kom från alla sammanhang och lovsången och sången i Anden brusade genom kyrkan. Så många blev förnyade.
Jag minns hur Bror Spetz, pastor i Södermalmskyrkan, berättade för mig hur han som mer konservativ pingstvän först varit skeptisk men ändå gått upp till Katarina och fått en chock. Han kände att han hade suttit i en garderob och nu öppnades dörren. Han var så imponerad av den norske evangelisten Aril Edvardsen som då var väldigt kontroversiell och som var så använd av Gud över hela världen. Brors hela tanke om musik och lovsång stod på ända och sedan föddes den musikaliska förnyelse som blev ett signum för Södermalmskyrkan.
Andra har berättat hur de chockerades över hur präster, nunnor, frikyrkliga och Jesusfolk (de som fanns kvar) blandades om vartannat och inte brydde sig. Sven Nilsson talade och skapade stora rubriker med sitt avståndstagande från det falska samfundsväsendet. Han var allvarlig i sin analys av den falska identitet som gör att vi älskar vårt eget sammanhang mer än Jesus själv och blev väldigt attackerad för detta, men rätt hade han.
Nu är det 30 år senarre och så mycket har hänt i landet. Det spirar verkligen andligt på många ställen samtidigt som en del människor verkar ha blivit trötta eller frestade att ge upp. Den som vill ha kortsiktiga resultat kommer alltid attt bli frustrerad. Den som ser lite längre och ställer sig till förfogande för vad än Herren vill kommer att bli använd. Det som man talade om mycket då, Guds folk, det kommer att bli mer aktuellt igen. Det är viktigt med individuella tjänster men inte på bekostnad av allt annat. Vi behöver starka personliga liv med Gud men inte överindividualistiska troende som aldrig kan gå i lag med andra. Det blir mycket intressant att se hur framtiden kommer att te sig nu.
Jasså, inga kommentarer än! Då kan jag bidra med en. Katarina kyrka under den tid du beskriver betydde oerhört mycket för mig. Där stod mormor, mamma och jag (i övre tonåren)helt förundrade. Vi hade nyligen mött Jesus och vi lärde oss att han smakar ljuvligt!
Jag tror att Oasrörelsen och dess sammankommer i sanning är ett utmärkt verktyg eller ska man säga samlingsplats för praktisk ekumenik. Många både inom Sv K och utom Sv K har varit negativt eller avvaktande inställda, men jag tror att om de hade varit (vissa kanske var) där på mötet i Katarina kyrka så hade de med den Helige Andes hjälp sannerligen ändrat inställning och omvänt sig! Det var väldigt fint att se dig Ulf be sida vid sida med Fader Cantalamessa, Hans Weichbrodt, Stanley Sjöberg med flera. Och det var en väldigt fint och ödmjukt av Fader Cantalamessa när han gick fram och bad om att bli smord med olja av en svenskkyrklig präst. Hur många andra katolska munkar, präster eller ens lekmän skulle göra detta?!
Det har inte gått att kommentera – något vajsing på kommentarsfunktionen tydligen (blank ruta, inget klickbart).
Särskilt förtjust i dessa meningar:
”Den som vill ha kortsiktiga resultat kommer alltid attt bli frustrerad. Den som ser lite längre och ställer sig till förfogande för vad än Herren vill kommer att bli använd.”
Skillnaden då mot nu var bla att det inte var en organiserad enhet utan en Andens enhet som växte fram bland troende.
F ö fick du rätt om Sovjetunionen…
Jag tillhör nog de tröttas skara som Du nämner om U Ekman. Efter att ha tillhört pingströrelsen i över 45 år och lyssnat till otaliga ”segerrapporter” genom åren så konstaterar jag något uppgivet ”att det inte är mycket att skriva om hem”. Det surrade runt lite i den religiösa grytan under olika väckelsekampanjer men sen var allt som vanligt igen. Ja det var ju inte ens som vanligt föresten, det har ju varit en markant kräftgång i många år nu. Församlingar har kommit och gått och många gånger har det nog varit mer av en omflyttning av redan kristna än en nyrekrytering. Församlingens påverkan på samhället har ju inte heller varit så stor. Vi har ju inte en enda kristen oppinionsbildare som efterfrågas i samhällsdebatten åtminstone inte någon med tyngd. Själva kan vi ju tycka att det har varit ”milstolpar” här och där utmed vägen, du nämner samlingar i Katarinakyrkan men om inga andra än vi själva märker dessa ”genombrott” och ”historiska tillfällen” vad är då effekten? På individplanet finns det säkerligen glada och positiva vittnesbörd från dessa samlingar men det verkar stanna vid det.Ja det var några dystra tankar som kanske inte är så kul att läsa , naturligtvis trevligare när folk gör ”vågen” och stämmer in i jubelropen. Trött…visst men jag har inte gett upp riktigt ändå.
Mvh Rolf
Om kristna från olika samfund, från de allmänneliga kyrkorna och från frikyrkliga samfund kommer samman på detta sätt är det väl något som är positivt?! Det handlar inte heller om att det ska bildas nya församlingar..
Jovisst är det positivt att kristna kommer samman, jag tog mig själv upp till Stockholm och var med i Vasaparken ock i Kungsträdgården.
Ursäkta min okunnighet Christian men vad menar du ”fö fick du rätt om Sovjetunionen” ?
Hej,
i boken ”Pastor ULF” talar du om att gamla mediala förerställningar fortsatt står ivägen för dig och Livets ord. Varför inte fullt ut bli det stora, ekumeniska allkristna centret och byta namnt till exempelvis Paulus trosrörelsekyrka (ni är ju verkligen en församling i Pauli efterföljd). Livets ord är så mycket mer än Livets ord på något konstigt sätt. Liksom (m) var mer än bara (m) varför partiet blev nya (m) och ökade med drygt 11% på ett val.
Politrucken
Rolf
Har för mig att UE på en Ktarinakonferens gick emot dem som profeterade dom etc genom Sovjet och att Gud var mycket större el dyl. Han kanske kommer ihåg bättre själv…?
Jag var i Katarina kyrka denna kvällen, kände mig både dragen dit och var nyfiken inte minst på denna ”påvens predikant” i världen som Fader Raniero Cantalamesso kallas för. Det första som mötte mig när jag kom inn var en fantastisk härlig lovsång ledd av Bengt Johansson. Ofta upplever jag lovsången under ekumeniska sammanhang mycket starkare och mer fylld av både bön och längtan efter Guds närvaro. För mig var mötet mycket inspirerande och jag kände igen mycket från den karismatiska rörelsen på slutet av 1970 talet och början på 1980 talet från Oslo där jag då bodde. Det var då mycket starka ekumeniska möten i Trefaldighetskyrkan i Oslo med bla talare som Sigvart Wallenberg från Sverige. Fantastiska fina och härliga möten som man bara kan längta efter. Man fattar inte hur de kunne ta slut. Jag tror att om församlingen och vi som kristna skall gå vidare måste vi fortsätta söka Gud på nya vägar. Jag förstår också dem som talar om en ”falsk enhet”, men jag tror att när vi håller oss när till Herren vill han visa oss vart gränserna går och då behöver vi inte vara rädda för att gå fel.
Ett historiskt möte med katolocism, maria dyrkan, cult dyrkan och avsteg från den uppriktiga troheten i Kristus! Ja det får oanande konsekvenser! En blandning där man inte längre bryr sig -careless love! Att byta ut den äkta tron mot en mänsklig fabricerad formula! Ulfs påhopp mot den som inte dricker skökovin och går med till avguda-altare med en enig bland-religion anses vara invidualism. Här växlar man ord och friserar lögn! Men som sagt att gå i ok med dem som inte tror är att vara omaka par. Ty vad har Kristus med Belial att göra?