Veckan har varit intressant och fullspäckad. Ikväll åker jag till Stockholm för att samtala/debattera med domprost Åke Bonnier i Elimkyrkan. Det ser jag fram emot och det blir intressant att se om det blir mer samtal än debatt eller tvärtom. Åke vill nog mer ha ett mer förutsättningslöst samtal och det passar mig bra.
Vi lever idag i en postmodernt präglad miljö där var och en har sin berättelse, där det subjektiva ofta är det avgörande, där det relativa har starkt inflytande och där var och ens åsikt får stå för sig som en egen sanning, inte nödvändigtvis brytas emot andras. Toleranströskeln för att ha i princip vilka åsikter som helst är hög både i det offentliga rummet och i kyrkan. Möjligtvis med undantag för om man verkligen menar att något faktiskt är sant eller falskt, objektivt rätt eller fel.
Med andra ord, om man är överens om att det mesta flyter omkring och man själv flyter med, så verkar man kunna undvika konflikter. Om man däremot faktiskt menar att verkligheten är grundad på objektiva andliga och fysiska fakta, på allmängiltiga moraliska principer från en av Gud given uppenbarelse, då reagerar ofta den sekulära omgivningen med stark intolerans. Detta passar verkligen inte in i bilden av vad man vill ha.
Utifrån detta är det intressant att studera Romarbrevet, som vi gjorde igår kväll, och gör i en serie öppna bibelstudier. Det är ingen tvekan om att aposteln Paulus är mycket klar på både en objektiv uppenbarelses giltighet, på evigt gällande moraliska principer och på den oerhört starka lösningen Gud gett oss så vi kan komma ur vårt andliga och moraliska dilemma, nämligen rättfärdigheten och frälsningen i Kristus. Den bild Paulus målar upp i Romarbrevets första två kapitel innehåller ett flertal obekväma ord som; synd, förvillelse, död, vrede, dom, straff och förtappelse.
Det verkar uppenbart att Paulus menar att förutom dessa begrepp kan vi inte överhuvudtaget förstå omvändelsen, Guds barmhärtighet, rättfärdigheten och frälsningen och det eviga livet. Vad som slår mig när jag studerar Romarbrevet är hur långt borta delar av kristenheten är från dessa bibliska termer och därmed verkligheten bakom detta. Vi verkar ha i mångt och mycket ignorerat och fjärmat oss från dessa andliga verkligheter och därmed riskerar vi att vattna ur evangeliet och i princip göra det till något annat än vad det faktiskt är. Inte undra på att vi har fått problem i kristenheten idag. Vi verkar lida av en slags postmodern, pragmatisk feberfrossa, inriktade på terapeutisk underhållningshysteri mer än ett allvarligt sökande efter Gud för våra själars frälsning.
Jag känner inte Åkes teologi och uppfattningar i detalj men ser verkligen fram emot att lyssna på honom och faktiskt ha ett gott samtal med honom, inte minst om den kris kyrkan står inför genom de alltmer sekulariserande tendenser som tränger fram så tydligt och ibland rent militant i dagens samhälle.
Önskar att jag som nyfrälst minst fått hjälp att läsa de här två första kapitlen i Romarbrevet. Då hade jag med all säkerhet inte rusat ut i världen så snabbt igen. Det fanns ju absolut ingen skillnad mellan församlingslivet och det utanför förutom att det var roligare i världen. Om ni visste hur viktigt det är för en nyfrälst att få en tydlig undervisning från de vuxna i Kristus, skulle de nyfrälsta känna sig betydligt tryggare i vad det innebär att vara kristen.
Att underlåta att undervisa den ”nyfödde” och säga; ”du får bilda dig en egen uppfattning om vad tro är” är som att säga till ett spädbarn; ”vällingen står i kylskåpet. Det är bara att ta när du tror du behöver”
Jag är mycket tacksam, pastor Ulf, att du tar ditt ansvar och försöker ge oss en fast grund att stå på! Sedan kommer allt det andra till som att uttrycka sin tro på olika sätt. Det är lite intressant. För mig är det polityr och har ingen större betydelse i det stora hela och inget att bråka om.
August Strindberg skrev i en av sina böcker,det är synd om människan..
Vi, förstår inte vårt eget bästa och vi behöver allt det goda Jesus vill för oss, hälsa psykiskt/fysiskt framtidstro glädje frid och hjärta för som svaga på vår jord.. v v Thommy Bergenwall…
Jag vill instämma i det Marianne skriver. Det är oerhört viktigt att nyligen frälsta, nykristna, nya i tron får stöd och uppmuntran, undervisning och en möjlighet att uttrycka sin tro.
Tack för samtalet i går kväll i Elimkyrkan. Det var intressant. Grundläggande titel på ett samtal som nådde djupet.
Gick Jesus på vattnet? Ska vi tolka utifrån ytan eller djupet av bibelstället?
Minja tankar: Jesus är Gud och människa, han går på vattnet, han räddar/styrker sina lärjungar. Han kommer till oss var och en genom tiden på vattnet, i kaos och räddar oss. Om vi tar bort /tolkar bort något av detta så förlorar ordet sin kraft. För mig blir det till nästan ingenting om inte Jesus verkligen gick på vattnet för att rädda sina lärjungar/ oss från att gå under i stormen.
På podiet sitter tre herrar och representerar Gud.
Jag tänker att ”Så här talar och tänker Den Helige Ande i Sverige i dag. Gud har kallat samman dessa gentlemän för att visa oss gräsrötter hur vi ska tala, tänka och uppföra oss i Guds namn.”
De tre bär eleganta dräkter och uppförandet är (som anstår gentlemän) oklanderligt. De tillhör de den eleganta världen, det mondäna sällskapslivet i vårt land. Det lågmälda kultiverade samtalstonen tyder på bildning.
Här blir Jesus en gentleman; redbar i affärer, med omsorg om sina anställda i kyrka och samhälle.
Gud tycks ha lyft upp dessa gentlemän över oss gräsrötter för att motivera ett kristet förvaltarskap.
I kväll fick vi äntligen svaret på frågan vad kristen tro egentligen är: Jesus är en gentleman!
Han dog för mänskligheten och återuppstod från de döda. Jesus är sann Gud och sann människa.
– Men det är ju många gudar som dör och återuppstår, viskar demoner i mitt öra samtidigt som jag följer Swärd, Bonnier och Ekman på web-tv. Innan kristendomen gjorde entré fanns i Egypten en föreställning om Osiris såsom en gud som också led och dog för människosläktet, fortsätter demonerna, nu lite ivrigare än tidigare.
– Stopp där! tänker jag högt. Det är inte ovanligt att gudar dör och återuppstår. Visst kan Jesus skaka hand med Dionysos, Asklepios, Apollonios från Tyana, Herakles, Tammuz från Babylon, Adonis från Fenicien och Attis från Frygien. Jag har kollat fakta där alla har dött och återuppstått.
Men ingen av dem är en gentleman! Jesus är unik!
Nu vill jag genast gå ut i världen och göra alla till gentlemän. I Jesu namn. Amen!
Men så hejdar jag mig, jag är ingen gentleman. Jag får nog lugna mig en smula och börja läsa bloggarna som Swärd, Bonnier och Ekman skriver på.
Om jag ställer lika bra frågor som Stefan Swärd ska det nog kunna bli en gentleman av mig. Nu är jag mest en oliktänkande kristen och en slahas.
Tack Ulf för medverkan i Elimkyrkan. Jag såg programmet på webbtv senare på kvällen.
Det kändes märkligt att både Du o Åke talade om samma saker men menade väldigt olika. Åke tar Bibeln symboliskt, som en bok i livsvisdom. Jag tänkte både på bröderna Grimm, Njals saga och Iliaden. Medan Ulf stod för klassisk kristen tro där bibelordet har flera bottnar, varav den översta är historiskt sann, t ex att Jesus faktiskt gick på vattnet. Det var inte bara en symbol för övervinnelse.
Får inte ihop Åkes teologi som jag studerat på hans blogg tidigare. Å ena sidan kan allt av övernaturliga inslag i Bibeln bara vara symbolik, å andra sidan tror han just på uppståndelsen som verklig (?). En övernaturlig Gud kan däremot inte gå på vatten…
Samtidigt som kristenlivet kändes viktigt för honom så handlar kristendom uppenbarligen bara om en bättre jordetillvaro. Hinduer, buddhister, ateister kommer enligt Åke alla till himlen. Varför ska jag omvända mej då? Och att Jesus är enda vägen till Fadern var inte heller att mena bokstavligt.
Kan man vara så disparat kristen som Åke är och ändå påstå sej vara troende kristen? Jag får inte ihop det och han lär förvilla fler än mej.
Vem ordnade samtalet….?