Igår gick jag på konsert, tillsammans med Birgitta och några vänner, och lyssnade på Matteuspassionen av J.S. Bach uppfört av Uppsala Kammarorkester och St. Jakobs Kammarkör i Uppsala Konsert & Kongress. Det är som att bestiga ett berg. Det är ett monumentalt verk som kräver koncentration och uthållighet. Ibland svåråtkomligt, ibland lättare.
Över 3 timmar Bach! Det var i sanning fascinerande och fantastiskt. Kanske har det aldrig gjorts någon bättre musik. Detta verk räknas som ett av de största. Efteråt känns man rentvättad på insidan. Allvarligt men full av förtröstan och så personligt berörande.
Man får följa Jesu sista dagar på jorden, på vägen till Golgata på ett oerhört dramatiskt sätt.Musiken är fantastisk men tar aldrig över texten och innehållet utan förstärker dramatiken kring Jesus försoningsdöd på ett ibland oerhört intensivt sätt.
Detta verk uruppfördes troligtvis på Långfredagen 1727 i Thomaskyrkan i Leipzig där Bach var kantor. Efter hans död föll det i glömska tills Felix Mendelssohn upptäckte det på nytt och uppförde det i Berlin 1829. Detta innebar en renässans av Bachs musik som alltsedan dess hållits för den främsta i all klassisk musik. Man kan förstå varför!
Matteuspassionen är i två delar och mellan dessa delar hölls en Långfredagspredikan! Dock inte så igår. Det måste ha varit något alldeles särskilt att få en predikan i denna inramning. Det är ingen tvekan om att man går hem fylld med försoningsdramat ekande i hjärtat! Vilket verk!
Ja men detta med en predikan mellan de olika delarna vore kanske något att nån gång ta fasta på hos er på LO? Duktiga sångare och musiker finns ju redan liksom inspirerade och engagerade predikanter. Ett nytt oprövat recept vid en långfredagsgudstjänst?
Mvh Gunnar.
Underbart verk av den femte evangelisten!
Jo visst kan klassisk musik vara enormt njutbart men ofta är det ett förfärligt oväsen 😉
Allt är sammanfattat i Jesus och han kommer snart säger han i ordet.
Ulf Ekmans intensiva predikan skulle bli som det hjärtliga lugnet i stormen, mellan ett par delar. Jag förstår inte, hur denne lugne och fine predikant, kan bli bekylld för att gå på för hårt när han predikar, från en och annan journalist på 4:an? Liberalpredikanten och Origenes-profeten Runar E går på betydligt mer när han använder sig av retorikens alla konster. Jag har aldrig hört en polemisk ytterlighetsjournalism mot hans homiletiska tryck. Varför inte Pavarotti och Mitchell med en del ur ”Allt förmår den som tror”, med ett gött ”västgötaklimax” och ett gött celebrerande.