Just nu håller jag på att läsa igenom Uppenbarelseboken. Förutom min vanliga bibelläsning brukar jag ta en speciell bok och sakta läsa igenom. Under några år har det varit Johannesevangeliet som man ju aldrig blir färdig med. Jag älskar Johannesevangeliet!

När man läser Uppenbarelseboken inställer sig ett antal olika frågor. Inte bara de vanliga frågorna om vem Antikrist är, när skall detta ske ,et.c.  utan  mer grundläggande frågor om efter vilka principer man skall läsa texten och varför. I min bokhylla står ett antal böcker om den yttersta tiden som jag plockat på mig under åren. De är alla på olika sätt  intressanta men varierar väldigt mycket i sin tolkning. Det är tolkningar som påverkat hela samfund och rörelser och som ligger som en  underström i ett kollektivt undermedvetande hos tusentals troende människor. Det är förutsättningar, raster och tankeparadigm som bildar en, ofta rätt omedveten förförståelse som, åtminstone i den egna gruppen, knappast ifrågasätts utan oftast tas för självklart. Det kan gälla vedermödan, uppryckandet, vem och vad som är Antikrist och skökan,  Israels plats, m.m.  Ifrågasätts detta tankegods så kommer det ofta från  mer sekulärt håll och därför anses kritik av dessa förutsättningar som ifrågasättande av hela Bibeln och avfärdas som liberalteologi. Jag tror inte att det är så enkelt. Detta betyder också att det inte bara går att säga att”jag läser som det står.” Inte heller kan det vara så att det bara är den smartaste hjärnan som är den enda som kan knäcka koden och förstå var det egentligen står.

Jag tycker att Uppenbarelseboken och de eskatologiska perspektiven (synen på de yttersta tingen) utgör ett bra exempel på hur man  kan, och bör,  lyfta upp och  begrunda den underliggande teologin och olika grundläggande tankemönster utan att fördenskull  hamna i otrons och förnekelsens sumpmarker.  De flesta bibelläsare förstår att denna bok  hör till den av Gud givna Uppenbarelsen och har en berättigad plats i den bibliska kanon, är viktig men samtidigt ofta svår att förstå. Pusselbitarna är många, och teorierna nästan för många och pusslet, om man vill syssla med sådant går aldrig inte riktigt ihop. Detta gäller framförallt om man startar studiet av Uppenbarelseboken med behovet av en rätlinjig teori som man på alla sätt vill försvara. Det blir lite av Askungens sko. Den passar aldrig riktigt och man måste hugga bort en häl eller en tå för att försöka få till det. Det finns alltid ett bibelord som inte riktigt passar in i teorin.

Mitt syfte är inte att i detta blogginlägg gå igenom de olika teorier som finns,  vare sig den är kyrkohistorisk, tidshistorisk,  idealistisk eller futuristisk, utan bara att peka på behovet av att förstå att dessa faktiskt finns och måste räknas med och att det finns en poäng i alla. Man måste kunna  acceptera att det finns olika sätt att se och närma sig ett så komplicerat område som eskatologi( det gäller för övrigt även andra områden) utan att fördenskull demonisera eller håna de som ser det hela annorlunda. Att vara förtrogen med olika synsätt som alla har en grundläggande trohet till den bibliska uppenbarelsens sanning är både viktigt och befriande.   Att attackera varandra över om Jesus återkommer före, under eller efter vedermödan ( för att ta några vanligt förekommande stridsfrågor i evangelikal/ pentekostal eskatologi.) är inte speciellt uppbyggligt. Att tonläget ibland blivit så gällt beror väl på att man investerat mycket prestige i att forma  ett tankesystem som man menar är det enda verkligt bibliska och då luktar ju allt annat heresi. Då blir det hela så allvarligt, sätts på sin spets och blir en strid på liv och död. Men är det verkligen så svart och vitt?  Inte minst när det gäller eskatologi så kanske man får se att det inom ramen för trohet emot den bibliska uppenbarelsens sanning finns det många pusselbitar som man faktiskt inte direkt hittar platsen för. Vi ser inte, i alla fall inte ännu, hela bilden. Vi ser fortfarande gåtfullt, som i en spegel.

Varför bemödar jag att ta upp detta? Inte för att finna nyckeln till den perfekta förståelsen av Uppenbarelseboken utan därför den är, som jag tidigare sagt, ett bra exempel på hur vi alla, med våra olika förförståelser ändå, eller kanske just därför, går bet på att förstå allt.

Att därför sätta sig ner, opretentiöst, och sakta läsa den Heliga Skriften, för det vad den är, med förundran, glädje och öppet sinne är en stor tillgång, en sådan gåva. Jag bestämde mig för att läsa Uppenbarelseboken faktiskt utan att försöka förstå den eller att använda den som bevistexter för ett speciellt synsätt. Den är ändå, som Guds levande ord, mat för min inre människa. Att bara låta sinnet följa med, ”att läsa som det står” utan att direkt försöka förklara eller ens förstå vad det betyder.   Att för min inre syn se tronen, altaret, glashavet, de fyra väsendena, de 24 äldste, de otaliga skarorna av änglar och den oräkneliga skara av människor som kommit ur bedrövelsen.  Att följa med de äldste, änglarna och den stora skaran i att böja mig ner och tillbe den Allsmäktige inför hans ansikte i vördnad och beundrande kärlek. Att höra de sju basunerna ljuda, en efter en, och se inseglen brytas med allt som följer på det och så småningom, efter all bedrövelse,  se hela skapelsen bli nyskapad och Lammet träda fram, det nya Jerusalem komma ner och evigheten träda in är makalöst, ofattbart, fascinerande och skapar en sådan djup tacksamhet, en sådan djup respekt för Gud och även bävan över min egen situation och ger ett sådant härligt hopp till Guds stora nåd. Vår Gud är en mäktig och kärleksfull Gud, även i sina domar!

Det var så befriande att inte först fråga vad allt betydde, vilken mening allt hade eller vilken  tolkning som nu gällde utan bara se, höra, äta sig mätt och falla ner i tillbedjan över universums Skapare och Herre. Det är bra mycket uppbyggligare än att börja bråka med någon som inte har samma syn på vad basunerna egentligen står för och vilken ryttaren på den röda hästen egentligen är. Man kan bli så insnärjd att man till sist inte vill läsa denna härliga och viktiga bok.

Trivialiserar jag? Relativiserar jag?Nej, jag tar ett steg tillbaka och låter Anden peka på hur mycket förutfattade meningar och tankemönster, ja, också fördomar och ibland faktiskt  högmod vi lätt drar på oss  i vårt insisterande av att vi är de som förstår de yttersta tingen rätt.

Och en sak till; det modernistiska tankeparadigmet får oss att se framåt inte bakåt. Det innebär att vi avskär oss ifrån det förflutna och inte tycker oss ha något att hämta där. Vi har ju våra tryckta biblar och hundratals olika översättningar så vi tänker nog att vi fixar detta själva. Antingen genom skarp tankemöda eller direkt inspiration, just till oss. Vi glömmer att under stor tid av kyrkans historia och på apostlarnas tid gick man inte var man runt med en Bibel under armen. Man lärde sig istället att lyssna noggrant när de heliga texterna lästes i kyrkan och sjöngs i liturgien. Det innebar inte att de troende var bibliskt  okunniga som vi med vår moderna inställning lätt kan föreställa oss. Ofta var man faktiskt mer bekant med den bibliska världen än vad många unga moderna kristna är idag.

Att istället backa, läsa sakta hela sammanhanget, hela kapitel, lämna det man inte förstår, äta av den bokrulle man fått  och låta texten tala, även när det blir obekvämt, teologiskt, moraliskt, är en oerhörd tillgång och en väg ut till bredare andliga horisonter och inre mättnad. Och att aldrig glömma att Skriften är Jesus, inte bara handlar om honom. Han kommer själv till oss, är närvarande i och genom sitt Ord när vi stillar våra sinnen och börjar äta av hans goda. Till syvende och sist är det detta ätande, denna hjärtats gemenskap, detta lyssnade på Guds röst i det stilla som är det viktiga i bibelläsandet. Inte ett jagande efter bevistexter för min egen ståndpunkt i en hetsig debatt där man så gärna vill få rätt och framstå som så kunnig .