Just nu håller jag på att läsa igenom Uppenbarelseboken. Förutom min vanliga bibelläsning brukar jag ta en speciell bok och sakta läsa igenom. Under några år har det varit Johannesevangeliet som man ju aldrig blir färdig med. Jag älskar Johannesevangeliet!
När man läser Uppenbarelseboken inställer sig ett antal olika frågor. Inte bara de vanliga frågorna om vem Antikrist är, när skall detta ske ,et.c. utan mer grundläggande frågor om efter vilka principer man skall läsa texten och varför. I min bokhylla står ett antal böcker om den yttersta tiden som jag plockat på mig under åren. De är alla på olika sätt intressanta men varierar väldigt mycket i sin tolkning. Det är tolkningar som påverkat hela samfund och rörelser och som ligger som en underström i ett kollektivt undermedvetande hos tusentals troende människor. Det är förutsättningar, raster och tankeparadigm som bildar en, ofta rätt omedveten förförståelse som, åtminstone i den egna gruppen, knappast ifrågasätts utan oftast tas för självklart. Det kan gälla vedermödan, uppryckandet, vem och vad som är Antikrist och skökan, Israels plats, m.m. Ifrågasätts detta tankegods så kommer det ofta från mer sekulärt håll och därför anses kritik av dessa förutsättningar som ifrågasättande av hela Bibeln och avfärdas som liberalteologi. Jag tror inte att det är så enkelt. Detta betyder också att det inte bara går att säga att”jag läser som det står.” Inte heller kan det vara så att det bara är den smartaste hjärnan som är den enda som kan knäcka koden och förstå var det egentligen står.
Jag tycker att Uppenbarelseboken och de eskatologiska perspektiven (synen på de yttersta tingen) utgör ett bra exempel på hur man kan, och bör, lyfta upp och begrunda den underliggande teologin och olika grundläggande tankemönster utan att fördenskull hamna i otrons och förnekelsens sumpmarker. De flesta bibelläsare förstår att denna bok hör till den av Gud givna Uppenbarelsen och har en berättigad plats i den bibliska kanon, är viktig men samtidigt ofta svår att förstå. Pusselbitarna är många, och teorierna nästan för många och pusslet, om man vill syssla med sådant går aldrig inte riktigt ihop. Detta gäller framförallt om man startar studiet av Uppenbarelseboken med behovet av en rätlinjig teori som man på alla sätt vill försvara. Det blir lite av Askungens sko. Den passar aldrig riktigt och man måste hugga bort en häl eller en tå för att försöka få till det. Det finns alltid ett bibelord som inte riktigt passar in i teorin.
Mitt syfte är inte att i detta blogginlägg gå igenom de olika teorier som finns, vare sig den är kyrkohistorisk, tidshistorisk, idealistisk eller futuristisk, utan bara att peka på behovet av att förstå att dessa faktiskt finns och måste räknas med och att det finns en poäng i alla. Man måste kunna acceptera att det finns olika sätt att se och närma sig ett så komplicerat område som eskatologi( det gäller för övrigt även andra områden) utan att fördenskull demonisera eller håna de som ser det hela annorlunda. Att vara förtrogen med olika synsätt som alla har en grundläggande trohet till den bibliska uppenbarelsens sanning är både viktigt och befriande. Att attackera varandra över om Jesus återkommer före, under eller efter vedermödan ( för att ta några vanligt förekommande stridsfrågor i evangelikal/ pentekostal eskatologi.) är inte speciellt uppbyggligt. Att tonläget ibland blivit så gällt beror väl på att man investerat mycket prestige i att forma ett tankesystem som man menar är det enda verkligt bibliska och då luktar ju allt annat heresi. Då blir det hela så allvarligt, sätts på sin spets och blir en strid på liv och död. Men är det verkligen så svart och vitt? Inte minst när det gäller eskatologi så kanske man får se att det inom ramen för trohet emot den bibliska uppenbarelsens sanning finns det många pusselbitar som man faktiskt inte direkt hittar platsen för. Vi ser inte, i alla fall inte ännu, hela bilden. Vi ser fortfarande gåtfullt, som i en spegel.
Varför bemödar jag att ta upp detta? Inte för att finna nyckeln till den perfekta förståelsen av Uppenbarelseboken utan därför den är, som jag tidigare sagt, ett bra exempel på hur vi alla, med våra olika förförståelser ändå, eller kanske just därför, går bet på att förstå allt.
Att därför sätta sig ner, opretentiöst, och sakta läsa den Heliga Skriften, för det vad den är, med förundran, glädje och öppet sinne är en stor tillgång, en sådan gåva. Jag bestämde mig för att läsa Uppenbarelseboken faktiskt utan att försöka förstå den eller att använda den som bevistexter för ett speciellt synsätt. Den är ändå, som Guds levande ord, mat för min inre människa. Att bara låta sinnet följa med, ”att läsa som det står” utan att direkt försöka förklara eller ens förstå vad det betyder. Att för min inre syn se tronen, altaret, glashavet, de fyra väsendena, de 24 äldste, de otaliga skarorna av änglar och den oräkneliga skara av människor som kommit ur bedrövelsen. Att följa med de äldste, änglarna och den stora skaran i att böja mig ner och tillbe den Allsmäktige inför hans ansikte i vördnad och beundrande kärlek. Att höra de sju basunerna ljuda, en efter en, och se inseglen brytas med allt som följer på det och så småningom, efter all bedrövelse, se hela skapelsen bli nyskapad och Lammet träda fram, det nya Jerusalem komma ner och evigheten träda in är makalöst, ofattbart, fascinerande och skapar en sådan djup tacksamhet, en sådan djup respekt för Gud och även bävan över min egen situation och ger ett sådant härligt hopp till Guds stora nåd. Vår Gud är en mäktig och kärleksfull Gud, även i sina domar!
Det var så befriande att inte först fråga vad allt betydde, vilken mening allt hade eller vilken tolkning som nu gällde utan bara se, höra, äta sig mätt och falla ner i tillbedjan över universums Skapare och Herre. Det är bra mycket uppbyggligare än att börja bråka med någon som inte har samma syn på vad basunerna egentligen står för och vilken ryttaren på den röda hästen egentligen är. Man kan bli så insnärjd att man till sist inte vill läsa denna härliga och viktiga bok.
Trivialiserar jag? Relativiserar jag?Nej, jag tar ett steg tillbaka och låter Anden peka på hur mycket förutfattade meningar och tankemönster, ja, också fördomar och ibland faktiskt högmod vi lätt drar på oss i vårt insisterande av att vi är de som förstår de yttersta tingen rätt.
Och en sak till; det modernistiska tankeparadigmet får oss att se framåt inte bakåt. Det innebär att vi avskär oss ifrån det förflutna och inte tycker oss ha något att hämta där. Vi har ju våra tryckta biblar och hundratals olika översättningar så vi tänker nog att vi fixar detta själva. Antingen genom skarp tankemöda eller direkt inspiration, just till oss. Vi glömmer att under stor tid av kyrkans historia och på apostlarnas tid gick man inte var man runt med en Bibel under armen. Man lärde sig istället att lyssna noggrant när de heliga texterna lästes i kyrkan och sjöngs i liturgien. Det innebar inte att de troende var bibliskt okunniga som vi med vår moderna inställning lätt kan föreställa oss. Ofta var man faktiskt mer bekant med den bibliska världen än vad många unga moderna kristna är idag.
Att istället backa, läsa sakta hela sammanhanget, hela kapitel, lämna det man inte förstår, äta av den bokrulle man fått och låta texten tala, även när det blir obekvämt, teologiskt, moraliskt, är en oerhörd tillgång och en väg ut till bredare andliga horisonter och inre mättnad. Och att aldrig glömma att Skriften är Jesus, inte bara handlar om honom. Han kommer själv till oss, är närvarande i och genom sitt Ord när vi stillar våra sinnen och börjar äta av hans goda. Till syvende och sist är det detta ätande, denna hjärtats gemenskap, detta lyssnade på Guds röst i det stilla som är det viktiga i bibelläsandet. Inte ett jagande efter bevistexter för min egen ståndpunkt i en hetsig debatt där man så gärna vill få rätt och framstå som så kunnig .
Antikrist, inte Antikrost.
Har du läst Scott Hahns bok Lammets måltid? Fantastisk bok om sambandet mellan den katolska mässan och Uppenbarelseboken. http://catholica.se/Visa_detaljer.asp?BokID=69
Instämmer. Den är helt fantastisk. Men ni har väl redan koll på den, med tanke på Benjamins kontakter…
Ulf
Utifrån bl a Hahns bok gjorde jag en snabbsammanfattning av Upp.
Se gärna; iKyrkansFullaGemenskap under 73 bibliska skäl o sedan Upp
Man skal ha ganske god fantasi for i det hele tatt å klare å se den katolske messen ut fra bibelen i det hele tatt…
Christian
Eller så är det precis tvärt om. Man behöver ganska dålig fantasi om man måste reducera urKyrkans mässa till något pietistiskt ”modernt”!
Har du läst Hahn? Gör det. Katolsk liturgi, lära o liv är djupt bibliskt. Läs t ex Joh 6 ur ett kyrkligt perspektiv. Det är inte direkt reformert teologi, man närmast tänker på i detta kapitel i Joh. 🙂
Det finns många åsikter angående uppenbarelseboken och när saker ska ske och hur det ska ske.Men ju mer jag läser desto mer tar Gud fram sidor som jag inte såg förra gången jag läste 🙂
Jag tror du funnit något där. Han kommer att leda dig till hela sanningen.
Kjære pastor Ulf.
Vi var mange som savnet deg på Europakonferensen. Slik er det bare. Det gleder deg nok at Anden var like sterkt til stede som før på Livets Ord, og at arbeidet går videre slik du har bedt Herren om.
Ja, å ta et skritt tilbake, slik du uttrykker det, mens man studerer denne høyinteressante åpenbarelsesboken, er så utrolig viktig. Jeg tror man lett havner i mange flere ulike og drøye blindgater enn man ellers gjør, om man ikke har den innstillingen som du vitner om her, en ydmyk villighet til tålmodig og grundig refleksjon.
Jeg har i forbindelse med åpenbarelsesboken bare et spørsmål til deg. Det er et.spørsmål som jeg ofte har lurt på. Kanskje rekker du ikke å svare, kanskje ønsker du ikke svare, men jeg spør nå likevel: Jeg har dine kassettter om åpenbarelsesboken fra 1995 da jeg gikk første året på bibelskolen til Livets Ord. .Ingen plasser kan jeg høre deg si at den katolske kirken er omtalt i åpenbarelsesboken. Heller ikke andre lærere på bibelskolen som har undervist om åpenbarelsesboken har sagt dette. Heller ikke da jeg gikk andre året på Livets Ord, eller senere pastorskursen på Ribbingebeck hørte jeg deg si det.Jeg fikk inntrykk av at du mente at skjøgen sannsynlivis er en blanding av all falsk religion gjennom tidene – en ond bedragersk åndsmakt som står Guds sanning imot…
Men i dag, 15-20 år senere, på noen blogger, på facebook og på andre moderne intersosiale arenaer,, hevder en del troende (nærmest litt anklagende, samtidig virker det som om de liker tanken) at du skal ha sagt at den katolske kirken er skjøgen i åpenbarelsesboken. Har du noensinne sagt det? Det er alt jeg ønsker å vite.
Det jeg VET, for du fortalte det flere ganger i 1995, er at du svarte en mann som kom frem på et møte i øst-Europa og sa at han var katolikk, med ordene ”Det er jeg også”.. Jeg bet meg merke i det og opplevde det positivt, ydmykt, og fint, og synes derfor det er så merkelig om du skulle ha sagt kategorisk at den katolske kirken er skjøgen?
Håper du kan ta deg tid å svare midt i dine mye viktigere gjøremål..
Gud velsigne deg. Du ble mitt største nålevende forbilde i troen på Jesus en gang. Det er du fortsatt. Ditt svar endrer ingenting. Ønsker deg alt godt som katolikk!
mvh Malvind Børresen, pastor Himmelriket,
med i Det Norske Misjonsforbund.
Tänker som du att vi aldrig kommer att knäcka koden. I himmelen ska det bli uppenbart. Jag har alltid undervisats i och undervisat andra i att vara försiktig med Uppenbarelseboken. Människor i alla tider har tolkat och hamnat väldigt fel. Det är stor poesi med litterär storhet. Det finns guldkorn och mycket hopp. Men den ska inte läsas i hemlighet på studerkammaren. Inte grubblas över. Inte tolka in sina önskedrömmar och sina hatobjekt.
Men den finns där för att Gud vill att den ska vara en del av vår kanon.
Denna ödmjuka inställningen gentemot Guds ord önskar jag att jag hade mött när jag gick bibelskola. Då var tolkningen verkligen svart och vitt…
Bra skrivet. Att det blir bitar över – bibelord som inte passar in i de system som vi brukar använda som mallar (jag har bekantat mej med de flesta) borde ju lända oss alla till ödmjukhet och beroende av Herren, vilket jag gissar är meningen. Det har i många år förundrat mej att det är så etablerat att hoppa över det som inte passar in (utan att nämna detta för dem som lyssnar och då tänker jag mest på den evangelikala rörelsen där jag själv mest rör mej) i ivern att befästa sin egen version av dessa ting. Denna arrogans (egentligen ohederlighet, fast den kanske inte är fullt ut medveten) behöver vi göra upp med då det följer mindre goda ting av detta. Oenighet, onödiga strider etc. etc.
mvh Lennart
Alla människor blir troligen frälsta. Sedan hur Gud tar i tur med ondskan, får vi se.
komplettering till mitt föregående inlägg; vill bara stå med förnamnet Lennart
Mycket bra och intresant Ulf. Jag tycker det låter bra att ha en bok som man studerar igenom och inte bara läsa dagens kapitel ur bibelläsningsplanen. Joyce Meyer brukar rekomendera att under trettio dagar studera ordet dagligen under trettio minuter. Då får man in en rutin på att studera ordet.
Ni skriver antagligen också böcker för ett större sammanhang i den ”yttersta tiden”. Då mycket av det som finns på den kyrkliga kartan just nu i Sverige inte finns kvar, och där det du då har skrivit kommer att få en viss nedslagskraft i litteratur och människors liv som kommer att vara sända att utföra verk för Herren. Det intressanta blir de välskrivna böcker som kommer härnäst av Er och som kommer att följa med i bokhyllorna lika länge som den Katolska Kyrkan. Kan hända Nya varianter av Gud, staten och Individen? Judarnas framtidens folk? etc